Synonymer till linda

substantiv, verb [²lịn:da]

Utforska synonymer och betydelser för linda

bred tygremsa, binda

— "en elastisk linda"

linda substantiv (prov.)

Provinsiellt substantiv för en åker som har fått vila och därför ligger obrukad; används om mark i träda, alltså igenlagd åker.

träda

Benämningar för åkermark som inte odlas under en period och därför ligger vila/igenlagd.

Vi har inga motsatsord för linda.

Substantiv för ett brett band eller förband som används för att binda, linda eller fixera något, ofta i medicinskt eller praktiskt sammanhang.

brett band / förband

Används om ett band, en bindel eller ett förband som läggs runt något för att hålla det på plats eller skydda det.

Vi har inga motsatsord för linda.

Att omsluta eller tätt svepa något runt något annat med ett band, tyg, snöre eller liknande, så att föremålet täcks eller hålls på plats.

omsvepande rörelse

Används när man virrar, sveper eller snor material runt ett föremål eller en kroppsdel, ofta för att täcka, skydda eller fixera.

Vi har inga motsatsord för linda.

auto_stories

Dalin (1850)

Ex: I. Åkerjords tillstånd, då den blifvit igenlagd. Säges äfven om obrukad jord. Åkern ligger i linda Upptaga jord ur linda, bruka och beså den.
Med bindel, band, snöre och så vidare lomveckla.

Ex: Linda vinrankor. Linda ett brutet ben. Linda ett barn, omveckla det med lindan. Linda ´åaf, in, óm, se Aflinda, &c. Linda úpp ett barn, uppveckla lindan, hari det är lindadt. -
Har även det, hvarmed lindas, till objekt. Linda ett band om fingret.

Ex: Linda segelgarn på en rulle. Linda en schal lom, öfver magen. Linda áf, ihóp, óm, úpp,se Aflinda, &c.

history_edu

Substantiv
2. linda, barn- och den/det, oblik form av äldre nysvenska linde Lind 1749 = fornsvenska: bindel, gördel, kvinnobälte = fornisländska lindi, norska, äldre danska linde, av urgermanska *lindan-, till medellågtyska lint, östfrisiska lind med med, band använt till besättning och den/det; väl till nyhögtyska dialekt och angelsaxiska eller fornengelska (700–1100) lind, bast, som i sin tur anses höra till trädnamnet lind; alltså egentligen: gördel och den/det av lindbast; eller snarare utan förmedling av lind, direkt till den adjektiv-stam lind-, varav trädnamnet anses bildat; otänkbart är för övrigt ej, att ordet i stället bör sammanhållas med latin linteum, linne (Walde södra 434). — Härav verbet linda.

Se även: barn
Substantiv
1. linda, träde = fornsvenska, ett speciellt svenskt ord; vanl. betraktat som en avljudsform (urgermanska *lendiōn) till land och enl. somliga även till lund, det senare mycket ovisst.

Se även: land

Källa: Hellquists (1922)

format_quote

NEO Uttryckslexikon

Se vår korsordssida för linda