Synonymer till man

3. man, obest. pron. = fornsvenska, i äldre fornsvenska sällsynt, något vanligare i yngre fornsvenska; i fornsvenska i stället i denna betydelse oftast pluralis mæn, motsvarande fornisländska menn, medellågtyska men i samma betydelse = danska, nyhögtyska man; till föreg. Alltså med samma betydelse-utveckling som i franska on, spanska om av latin homo, man, människa. — Utvecklingen av man till obest. pron. har skett under tysk påverkan. Detsamma är förhållandet med en i samma användning (motsvarande i danska, nyhögtyska och engelska). Se E. H. Tegnér Ark. 5: 337 f.

1. man (på häst) = fornsvenska, danska (där dock vanl. manke) = fornisländska mǫn, medellågtyska mane, fornhögtyska mana (nyhögtyska mähne av avledning menin), angelsaxiska eller fornengelska (700–1100) manu (engelska mane), av urgermanska *manō-, egentligen: hals; besläktade med forniriska muin, hals (av *moni-). Avledn.: indoeuropeiska *moniā- = sanskrit mányā-, nacke, samt med betydelse 'halsband, smycke' urgermanska *manja- n. = fornisländska men, fornsaxiska meni, fornhögtyska menni, angelsaxiska eller fornengelska (700–1100) mene, ävensom latin monīle, halsband, fornslaviska monisto (med egendomligt bildningssätt) och så vidare Till indoeuropeiska roten men, skjuta upp eller fram, i till exempel latin mons, berg (se mön och under munn). Jfr manke. — I fråga om betydelse-utveckl. 'hals, nacke' ~ 'man' ~ (i avledning) 'halsband' jämför till exempel sanskrit grīvā́, nacke ~ fornslaviska griva, man ~ grivĭna, halsband.

2. man (best. f. mannen), fornsvenska man, urspr. (delvis) ackus. sg. till nom. mander (av *mann-d-r, med analogiskt nn och d-inskott, jämför andra under annan), för äldre maþer (av *mann-r, jämför svenska dialekt de are, de andra, under annan) jämte man (av *mann-ʀ) = fornisländska maðr, danska mand, fornsaxiska, fornhögtyska, nyhögtyska, angelsaxiska eller fornengelska (700–1100) mann (engelska man), jämför gotiska manna; av urgermanska *manna-, snarast med -nn- från synkoperade kasus (till exempel genit. sg. *manniz) av en n-stam *manan- (jämför till exempel brunn ~ gotiska brunna; se dock Brugmann IF 37: 252); med det enkla n-et kvar i gotiska manasêþs, människosläkte, fornsvenska och fornisländska man n., trål, trälinna, gotiska gaman, medmänniska. Besl. med urgermanska-latin Mannus, germanernas mytiske stamfader enl. Tacitus; samt vidare: fornslaviska mąžī, människa (*man-), sanskrit mánu- det samma, Mánu-, människornas stamfader, mānuṣa-, människa. På grund av de senare formerna se emellertid vissa forskare (till exempel Kluge) i urgermanska *mann- ett indoeuropeiska *manu̯-: sanskrit mánu- = indoeuropeiska *genu̯- (i fornisländska kinn, kind): genu-, tunn : indoeuropeiska *tenu- och så vidare; med -nu̯- till -nn-. — Ordet betyder sålunda i äldre tid både 'man' och 'människa'; med samma växling som hos gotiska guma, man, och latin homo, människa (se brudgum). Betyd. 'människa' ingår i till exempel fornsvenska kvinmaþer, fornisländska kvennmaðr, kvinna, och angelsaxiska eller fornengelska (700–1100) wifmann det samma (engelska woman; se viv). — F. ö. ofta fört till den indoeuropeiska roten men, tänka (se minne, månne); i så fall dock till denna rot i en betydligt mera konkret och primär betydelse (jämför grekiska maínomai, av *mani̯-, rasar, samt se under djur): en beteckning av människan som 'den tänkande' är för de urindoeur. förhållandena knappast möjlig. I alla händelser ej,såsom också förmodats, av ett indoeuropeiska *ghmon-, som biform till *ghəmon- i latin homo, gotiska guma. — Plur. man från nyhögtyska — Jfr man 3, manna verb, manick, mannekäng. — Manbar, Stiernhielm, Widekindi 1671, om mö; 1711, 1721 med flera, duktig och den/det, om soldater, arbetare med med; förr även: bemannad = danska, från medellågtyska manbâr, egentligen om kvinna: giftasvuxen, till -bâr, som kan bära; se -bar. Om mö förr även mangill. — Mangrant, 1659, till svenska (i sht dialekt) grant, noga och den/det, neutr. till fornsvenska grander, noga (se grann). — Manhaftig, från äldre nyhögtyska mannhaftig; jämte äldre nysvenska manhaft, till exempel Stiernhielm, från nyhögtyska mannhaft (se -aktig). — Mannamån, Emporagrius och 1655 (manne-), Spegel 1685 (mannamon) = fornisländska mannamunr, skillnad, företräde; se mån. — Manskap, i sin nuv. betydelse om soldater (till exempel 1687) från nyhögtyska mannschaft; i betydelse 'vuxna män' 1680 med med Fsv. och äldre nysvenska manskap(er) ( betydelse 'trohet, tjänst' (ännu på 1700-till) utgår från medellågtyska manschap i samma betydelse — Mantal, tal som uttrycker ett hemmans storlek, fornsvenska mantal, mannatal, bland av förteckning över skattskyldiga personer, mantalslängd, antal vapenföra män, egentligen, såsom ännu i slutet av 1500-till, antal personer = fornisländska manntal. — Diminutivbildning till man: svenska dialekt, äldre svenska manse (ännu hos Weste), liten gosse, bildat som svenska dialekt brorse, lille bror, fölse, litet föl, gusse, ejderhanne (till gudunge), äldre nysvenska burse, bonde (till bur- 2), och så vidare Härtill utvidgningen mansing, liten gosse Östergötland (i riksspr. som smeknamn till make), jämför fölsing till fölse.

4. man, adv., blott, bara, Bib. 1541, nu huvudsakligen i uttr. ser man på, av äldre se man på = danska, från medellågtyska man, blott; se för övrigt men 1. — I sydsv. dialekt i stället mans, med ett (egentligen lågtyskt) adverbiellt -s.