Synonymer till klinga

substantiv, verb [²klịŋ:a]

Utforska synonymer och betydelser för klinga

blad (3) på såg, svärd e.d.

Substantiv

den vassa delen av ett skärverktyg eller vapen

Verb

frambringa ljud av hårda resonanta material som kommer i kontakt, såsom klockor eller glas

ha en underton av

klinga substantiv

Klinga i betydelsen den skärande delen av ett redskap eller vapen, särskilt bladet på kniv, såg eller annat eggverktyg.

skärande blad

Används om den del som har skärande funktion, t.ex. bladet på en kniv eller såg.

svärdblad

Avser klingan som vapenblad, alltså den långa skärande delen på ett svärd eller liknande blankvapen.

Vi har inga motsatsord för klinga.

Om ljud, toner eller klanger: att höras, ge ifrån sig ljud eller resonera, ofta med en något svävande eller ihållande klang.

ljud och klang

Används när något hörs, låter eller klingar med tydlig klang; kan omfatta både enkel ljudalstring och mer resonanta, klangfulla ljud.

Vi har inga motsatsord för klinga.

auto_stories

Dalin (1850)

Långt och smalt, i allmänhet flatt, egghvasst eller spetsigt stycke stål eller jern, som begagnas till skärning, huggning eller stickning.

Ex: Klingan på en värja, sabel, knif, dolk, borr. - Bildar sammansättningar med alla dessa ord; således: Värjklinga, &c.

Syn: Blad
Gifva klang (se detta ord). Glas klinga, när man stöter dem emot hvarandra. Silfver klingar. (ordspråk) Har jag drt som klingar, nog får jag dem som springa, har man pengar, nog får man dem som vilja biträda en.
Säges även

Ex: ofta i st. f. Värja, Sabel. Min klinga skall färgas röd i fienders blod. (Fig.) Låta springa öfver klingan, döda, nedsabla, nedhugga fiender efter vunnen batalj, i stormad stad, fästning, o. s. v.
Klinga med glasen ell. blott klinga, vid drickande stöta ihop glasen, så att de klinga.

Ex: Klinga ton. Ljuft klinga Med klinga spel och flyande fanor, under full militärmusik och med utveckade fanor. Adjektivt säges äfv.: Klinga mynt. prägladt af ädla metaller (guld eller silfver).

history_edu

Verb
2. klinga, verb = fornsvenska (ipf. klang och klingadhe) = danska klinge; jämför fornisländska klingja; väl från medellågtyska klingen, st. och svenska verb = fornhögtyska klingan (nyhögtyska klingen). Ljudhärmande liksom de obesläktade latin clangere, smattra (om trumpeter), skrika, clangor, klang, skrik, grekiska klangḗ, klang = urgermanska hlank- i fornisländska hlakka, skrika; eller som gotiska klismjan, klinga, klismô, ringklocka. — Klinga i betydelse 'skåla' till exempel Bellman: 'Ej klingat för din raska värd'; jämför danska klinke.
Substantiv
1. klinga, substantiv, G. I:s reg., P. Svart Kr., R. Foss 1621: klinge, Brasck l645: klinga = danska klinge, från nyhögtyska klinge, av medelhögtyska -; till följ., efter svärdens klingande läte. — Springa över klingan, till exempel P. Svart Kr. (klinge), med motsvarande i danska och nyhögtyska

Se även: klinga 2

Källa: Hellquists (1922)

format_quote

NEO Uttryckslexikon

Se vår korsordssida för klinga