Utforska synonymer och betydelser för värja
Betydelse:
värja substantiv
Ett böjligt eller rakt klingvapen som används i fäktning eller som äldre hugg- och stickvapen.
swap_horiz Motsatsord
Vi har inga motsatsord för värja.
värja verb
Att skydda någon eller något mot angrepp, fara, kritik eller intrång; också att försöka hindra eller avleda något oönskat.
swap_horiz Motsatsord
Vi har inga motsatsord för värja.
Värja i Historisk ordbok
Dalin (1850)
-
Ex: Värja någon för anfall. Värja sitt lif - Brukas mest reflexivt. Värja sig tappert. Värja sig för hugg. Värja sig med ed, fria sig genom edgång.
-
Ett bekant sidogevär, bestående af en rak, smal, spetsigklinga med handtag eller fäste och slida. Bära verb Bära verb vidsidan Taga til värjaneutrum Draga värjaneutrum Blotta värjan, draga dern ur slidan. Draga värjan emot någon, för att anfalla någon. Sticka in värjaneutrum Stickav-n i skidan. Slåss på verb Utmana någon på verb Med dragen, blottad verb
Historik & ursprung för Värja
-
Substantiv
2. värja, visst slags vapen, fornsvenska væria, försvar, skydd, skyddsvapen, vapen (i allm.; så ock Bib. 1541) = fornisländska verja, försvar, skydd, danska værge, förmyndare, som neutr.: försvar, av urnord. *warjōn, jämför finska lånordet varjo, skydd, skugga; av verbet värja såsom substantiv smörja av motsvar. verb. Jfr följ. samt värn och lånorden gevär och beväring. Betyd.-specialiseringen från 'försvarsvapen' är analog med den hos gevär. Hos värja försiggick den väl i slutet av 1600-till Tidigare användes liksom i Danmark som specialbeteckning i stället vanl. det från nyhögtyska lånade och där ännu kvarlevande degen (dägen; P. Svart 1561 — A. Oxenstierna och 1634 och ungef. vid denna tid försvunnet ur språk, men ånyo lånat som garvareterm i betydelse 'skärkniv'), sammanhängande med det dunkla franska dague (jämför under det ej hithörande dagg 2). Om långa (hugg)värjor nyttjades det likaledes från nyhögtyska inkomna rap(p)er, rappi(e)r (ytterst av franska rapière, varav även engelska rapier), varjämte ett slags värjor under 1500-till även kallades korde eller kordare till exempel O. Petri = svenska dialekt kåre, stor kniv, Vrml., Dalsland och i betydelse 'svärd' förr även i Skå., norska kaare, värja, sabel, danska kaarde, det nu i danska ensamt brukade ordet för 'värja', från medellågtyska korde, egentligen ett allmänt slaviskt ord, som inkom under hussitkrigen, tjeckiska kord, till de slav. språk (väl genom turkisk eller finsk förmedling) från pers. kārd, kniv. På 1770-talet infördes pallaschen, en läng tung eneggad kavallerivärja = nyhögtyska pallasch, fornfranska palache, från ryska paláš. — Värjan (i modernare mening) uppkom på 1500-till
Se även: värjo 1
-
Verb
1. värja, verb, fornsvenska væria, försvara, avvärja = fornisländska verja, danska værge, gotiska warjan, fornsaxiska, angelsaxiska eller fornengelska (700–1100), fornhögtyska werian (nyhögtyska wehren), varifrån franska guérir, bota; en bildning på urindoeuropeiska -ei̯ō (jämför sanskrit vāraýati, avvärjer) till roten u̯er i sanskrit vr̥nṓti, tillsluter, höljer (se för övrigt under kulör), grekiska érysthai, erýsasthai, bevara, rädda, latin aperīre, öppna, och operīre, övertäcka (av *-verīre), litauiska àt-veriu, öppnar, fornslaviska vrěti, tillsluta, och så vidare; med grundbetyd. 'tillsluta', varav 'genom tillslutande skydda, bevara'. — Fsv. ipf. varþe kvarlever (åtm.) på 1600-till och i svenska dialekt Redan i fornsvenska dessutom nybildningen værþe (även væride); hos Sahlstedt 1773 ännu blott wärde. — Fsv. væria, nedlägga, använda, motsvaras närmast av fornisländska verja i likn. betydelse, där urspr.: omgiva, betäcka (blǽju och så vidare), väsentl. = gotiska gawasjan, bekläda (se för övrigt var, överdrag, och väst), men kanske också sammansmält med en bildning till den ovan nämnda roten u̯er, hölja och den/det — Värjemålsed, till fornsvenska væriomāl, (rättighet till) försvar inför rätta = forndanska væriemāl, till mål 2; med -o- till -e- i obetonad ställning. — Jfr varaktig, varnagel, vast samt följ.
Se även: värja 2
Källa: Hellquists (1922)