Synonymer till skön

2. skön, adjektiv = fornsvenska (: vacker, ansenlig), danska, från ml nyhögtyska schone, strålande, vacker, präktig, av fornsaxiska sköni = fornhögtyska j scöni (nyhögtyska schön, varifrån familjen. S eho n), angelsaxiska eller fornengelska (700–1100) sciene, gotiska skanns, av urgermanska *skau-ni-9 varav finska lånordet kaunis; bildat på suff. -ni (jämför grön, ren) till urgermanska skau- i nyhögtyska schanen och så vidare, avljudsform till skåda; egentligen: synlig, i ögonen fallande; alltså med samma betydelse-utveckling som grekiska (h)idanos, vacker, till (aor.) idein, se, latin videre (se veta). Jfr avledning skona. En ur-sprungligare betydelse synes kvarleva i gotiska gupaskaunei, gudagestalt, och ib n askauns, av samma gestalt (egentligen: utseende). Om ett möjl. hithörande iranskt ord se Bartholomse ZfdW 9: 19. - Till fornhögtyska adjektiv scöni hör adv. scono, varav medelhögtyska, schone, på vackert sätt, senare: redan (ty,, schon); se än sko n till - Jfr till betydelse av 'skön' O. v. Dalin Marionettspel (Samlaren 1901 södra 98): 'är jag inte så skiön, så är jag ändå wacker; är jag inte wacker, så är jag ändå täck'. - Den överfryttade ironiska användning av skön har gamla anor i språket, till exempel Rondeletius 1614: 'tu äst skön thz ärendet ät gåå', jämför nysvenska 'du är just skön att uträtta ärenden'; Serenius 1734: 'du äst en skiön herre, som . .' (motsvarande engelska: 'You are a pretty man .. to . .'). - De sköna konsterna, motsvarande i danska och nyhögtyska, efter franska Ics beanx arts; förr även de vackra k., se vacker.

1. skön, gottfinnande, åsikt, neutr. till exempel hos Gustaf II Adolf, tidigare vanl. fem., fornsvenska skön, äldre: skyn f., urskiljande, insikt, prövning = fornisländska skyn f. och n., norska: n., danska skon, av urgermanska *skunjö- j (*skunja-); jämte verbet skönja, i äldre nysvenska även sköna, sky na, fornsvenska sko nia, äldre: skynia (ipf. -adh-), undersöka, se, ha för ögonen, förstå sig på = fornisländska skynja (ipf. -ad-)9 danska skonne, av urgermanska *skunjön; till en /i-utvidgning av roten skn i skåda. Substantivet är primärt i förh. till verbet, som bildats av *skunjö- som till exempel klövja av * klut jo (= fornisländska khjf f.); snarast ligger för det förra, med Falk-Torp och Torp, ett adjektiv *skuni till grund (jämför till bildningen skön 2); ett mindre sannolikt, alternativt förslag i motsatt riktning Olson Appell, subst. södra 379. - Den äldre böjningen skönjade ännu hos Ljungberg 1756 södra 151 (jämte sko n de).