Synonymer till öde

2. öde, substantiv, en speciellt svensk bildning, egentligen till neutr. av fornsvenska adjektiv ödhin, beskärd, bestämd (såsom öde); denna neutralform ödhit har uppfattats som best. form av ett neutralt substantiv (såsom i linne, ylle); se Schagerström Ark. 1: 33 f. Jfr fornsvenska: är henne nokot got ödhit eller skapat med Messenius 1612: then olycka war them ödhe, där ordet dock ännu ej har substantivisk karaktär. Neutralformen ödet kvarlever i svenska dialekt de är väl så ö(d)et, dvs. av ödet bestämt. Fsv. adjektiv ödhin, äldre nysvenska öden (ännu och 1620), svenska dialekt öen (även ödd) = fornisländska auðinn, norska auden, fornsaxiska ôdan, angelsaxiska eller fornengelska (700–1100) éaden, vartill avledning fornsvenska ödhna, öde, lycka = fornisländska auðna; jämför fornsvenska ödhnolagh, öde (ännu till exempel Lind: ödnalag). Av samma stam som fornsvenska öþer (ödh) med, egendom, rikedom, lycka (kvar i den historiska termen Uppsala öd) = fornisländska auðr, fornsaxiska ôd, fornhögtyska -ôt, angelsaxiska eller fornengelska (700–1100) éad; jämför gotiska audags, salig, egentligen: lycklig (jämför till betydelse under salig), fornisländska auðigr, rik (finska lånordet autnas, lycklig, rik), ävensom namnen på Ed-. — Fsax. ôd, fornhögtyska ôl, egendom, ingår i nyhögtyska allod och mlat. allodium, till al-, hel, all, varifrån svenska allod, odaljord och den/det, med adjektiv allodial. — Nybildningen öde har i svenska undanträngt den allm. nord. beteckningen äldre nysvenska skepne till exempel Verelius 1691, fornsvenska skæpna = fornisländska skepna, danska skæbne (jämför skepnad). I fornisländska även rǫk (se Ragnarök). Mera allmänna urgermanska ord för 'öde' äro annars 1. fornisländska ørlǫg, fornhögtyska urlag, angelsaxiska eller fornengelska (700–1100) orlæg (till ur 4 och lag, lägga), jämför fornsvenska skæpnolagh och det ovan nämnda ödhnolagh, ödets lag, öde; och 2. fornsaxiska wurth, fornhögtyska wurt, angelsaxiska eller fornengelska (700–1100) wyrd, fornisländska urðr (i betydelse 'död', se F. Jónsson Lex. poet.) = Urðr, en av nornorna (se norna); till varda, dock enl. somliga till roten u̯ert i den speciella betydelse 'spinna'; jämför nyhögtyska wirtel, sländtrissa (som dock av somliga forskare anses vara ett romanskt lån), sanskrit vartulā det samma Dessutom ofta betecknat med ord för 'del', 'lott', såsom ännu i svenska och särsk. i dialekt; jämför grekiska moĩra (av *mori̯-) : méros, del; eller med ord för 'anordna, skicka' till exempel skickelse, nyhögtyska schicksal.

Se även: linne

1. öde, adjektiv, fornsvenska öþe = danska øde, fornsaxiska ôthi, fornhögtyska ôdi (nyhögtyska öde), motsvar. fornisländska eyði- (i eyðifjall osv,); gotiska *auþeis eller *auþs; av urgermanska *auþia-. Isl. har auðr (urnord. *anþaʀ, jämför lapska lånordet auhvtas), som kan vara grundordet till ia-adjektivet eller också beror på sekundär övergång till a-dekl. liksom i móðr, trött, till urgermanska *mōþia- (nyhögtyska müde och så vidare); andra exempel se under blöd. Ordet hör till en rot au, i avljudsförh. till grekiska eṽ-ni-s, berövad, möjl. till en bas *eu̯ā-, *eu̯ə- i latin vānus, tom, vāstus, öde, urgermanska *wōstia-, öde (nyhögtyska wüst och så vidare); se van-. — En substantivering av i̯a-adjektiv eller också en i̯a-avledning av ett *auþa- är fornsvenska substantiv öþe n., förött tillstånd, äldre nysvenska ödhe, ödelagd plats, Bib. 1541 och så vidare = fornisländska eyði; jämför fornhögtyska ôdi (nyhögtyska öde). Detta sbst, öde, ödemark och den/det, ingår i till exempel ortn., Vällingsö Uppl., fsv Vællingsödhe (till ett personn. Vællinger); de andra snarare till adjektiv öde eller fornsvenska personn. *Ödhir (jämför Ödeshög), i åtminstone ett fall även fornsvenska personn. *Ødagh (se Ödestugu) och i Ödeby Östergötland (fornsvenska Ödhinsbygh[d]) fornsvenska personn. Ödhin. — Härtill verbet öda, fornsvenska öþa = fornisländska eyðda, øde, nyhögtyska (ver)öden, vartill vbalsbst. fornsvenska -ödhsla (se ödsla, verb) och fornsvenska ödhn f., ödemark = fornisländska auðn, bland av: obygd, och så vidare (varom närmare under öken), kvar i nysvenska ortn. Önna, egentligen pluralis liksom Ökna (:öken), Berga, Dala, Skoga och så vidare, liksom väl Önne Högsäter och Järbo Vgtl. innehåller dat. sg. av ett motsvar. neutralt substantiv (jämför SOÄ 18: 50 och under Ödsmål).

Se även: blöd