Synonymer till våg

1. våg, till vägning, i svenska dialekt även: vippstång för brunnsämbar och (Jtl.) viss vikt (2 lispund, enl. Rz), fornsvenska vāgh f. (pluralis -ar och -ir), våg, viss vikt: skålpund = fornisländska vág (pluralis vágir och vǽgr), våg, hävstång, vikt (abstr.), fno. även: viss vikt (72 mk) såsom i norska dialekt (vaag), fornsaxiska wâga, vågskål (medellågtyska wâge, vikt), fornhögtyska wâga, vikt, viktskål (nyhögtyska wage, vågskål), angelsaxiska eller fornengelska (700–1100) wǽg(e), våg, vikt (engelska wey, viss tung vikt); av urgermanska *wǣᵹō-, bildat till *weᵹan, lyfta, väga (se väga), som till exempel svenska bår, av urgermanska *bǣrō-, till *beran (= bära); alltså till samma verb och med samma avljudsstadium som våg 2. Avledn.: våga (se den/det och). I danska i stället vægt; se vikt. — Betyd.-utvecklingen 'våg(skål)' > 'viss vikt' är densamma som hos latin lībra. — De äldre pluralformerna på -ir (-er) liksom fornisländska vǽgr bero på senare deklinationsväxling. Den äldre pluralen kvarlever i nysvenska vågar. — Bruket av vågar uppstod vid uppkomsten av det nya betalningssättet med metall i form av stänger eller ringar, som före införandet av myntningen vägdes upp; de äldsta fynden gå också tillbaka till bronsåldern. Man har sålunda orsak att vänta sig mycket gamla beteckningar för våg (själva ordet våg är, såsom synes ovan, samgermanskt); dock ej från urindoeuropeisk tid. — Andra europeiska beteckningar för vågen äro till exempel latin lībra (se liter), bilanx, våg med två viktskålar (se balans), grekiska tálanton (se talang); i fornisländska användes pluralis av skál (= skål) om hela vågen; ytterligare några anföras under vikt. — Vågrät, T. Bergman 1773, vanligt först på 1800-till, efter nyhögtyska wag(e)recht, egentligen: stående rät eller rak som vågen. I danska i stället vandret, till vand, vatten.

2. våg, bölja, fornsvenska vāgh = norska vaag, danska vove (poet.), knappast inhemskt utan väl lån från medellågtyska wâge f. (och wâch med), motsvarande det inhemska fornsvenska vāgher med, vik, vätska, var, svenska dialekt våg det samma, fornisländska vágr det samma, gotiska wêgs, rörelse, storm, i pluralis: vågor, fornsaxiska wâg, våg, flod, fornhögtyska: våg, hav (nyhögtyska woge f.; med medelty. övergång av ā > ō ss. i till exempel odem = atem), angelsaxiska eller fornengelska (700–1100) wǽg med, våg; av urgermanska *wǣᵹa- till urgermanska *weᵹan, vara eller sätta i rörelse, identiskt med *weᵹan, lyfta, väga (se föreg. och väga). Från urgermanska språk: franska vague. — I äldre nysvenska pluralis vågar, -er jämte -or. Nsv. vågor tillhör en i äldre nysvenska talrikt företrädd typ med pluralis-ändelsen -or för väntat -ar, av vilka dock blott en bråkdel segrat i det nysvenska riksspr. Se Hesselman Sveam. södra 37 n. 4, Åkerblom Runii rim södra 102, förf. Ark. 35: 197. — Säkra inhemska nord. ord äro bölja och fornisländska alda av urnord. *alðō(n), varav det gamla finska lånordet aallo (se Ålleberg). Ty. welle, (mindre) våg, av fornhögtyska wella, är speciellt för hty.; besläktade med litauiska vilnìs, fornslaviska vlŭna; ävensom med m-bildningen sanskrit ūrmíṣ, våg, bölja, fornhögtyska walm, angelsaxiska eller fornengelska (700–1100) wielm, wylm, rotbesl. med välta och möjl. även med välla. Lat. unda är besläktade med sjön. Unden, Unnen och vatten; grekiska kỹma ungef. = 'som sväller' (liksom bölja), jämför under Hunneberg och hunner, och klýdōn är rotbesl. med lutter, egentligen: ren. — Om nord. vattendragsnamn, som innehålla våg 2, se förf. Sjön. 1: 732 f.; jämför sjön. Ladoga, enl. Thomsen av *Aldoga, möjl. till finska aalokas, vågrik, egentligen: aldogas, till det nyss nämnda finska aalto.

Se även: våg 1