Synonymer till sjö

sjö, fornsvenska siö av äldre siör och (i ort- namn) so-, sce-, se-, insjö, hav, (rinnande) vatten = fornisländska sjör, sjdr, scér, norska s/0 med med, äldre danska si09 sio, sce- det samma, danska s0 = gotiska saiws, insjö, träskmark, fornsaxiska sen, sjö, hav, fornhögtyska séo (nyhögtyska see med, insjö, f. hav), angelsaxiska eller fornengelska (700–1100) scé (engelska sea, blott i betydelse 'hav'), av urgermanska *saiwi-, *saiwa- (nord. språk), jämför finska lånordet saivo, klart ställe på sjön. Dunkelt, trots åtskilliga tolkningsförslag. Enl. Zupitza Gutt. södra 68 med flera av äldre urgermanska *saigwi- (med bortfall av g- före w såsom i till exempel m ö), w;-avledning till roten i urgermanska verbet *slgan, sippra, glida, sjunka (se signa), och sålunda i avljudsförh. till fornhögtyska gisig, insjö, träsk; jämför, något avvikande, E. Olson Appell, substantiv södra 285. Däremot av Bezzenberger BB 27: 144 f. sammanställt med litauiska syvai, saft, med flera, vartill (med utförlig motivering) H. Petersson Hete-rokl. södra 178 f. Dock enl. Feist snarast ett förindoeur. ord. — I vissa svenska ortnamn uppträder ett Si-, som innehåller ordet sjö (fornsvenska scé-, se-), till exempel Si en de, härad i Västmanland, fornsvenska Sennda, Seanda; se Lindroth Fornv. 1914 södra 185 och med avs. på ljudutvecklingen under fä. — Om en avljudsform. siw- i norska ortnamn se Bugge Ark. 20: 352. — Formväxlingen i ordet beror på olika utveckling i skilda kasus av nomin. *saiwa-, delvis också på analogisk utjämning; i enskildheter för övrigt omtvistat; se. till exempel Kock Sv. ljudh. 2: 300 f. och där citerad litteratur. - Jfr Sjuhundra, Sju- och Sjökarby, Säbrå, Sam. En del ortn. på Sjöge-, Sjös- innehålla icke appell, sjö utan personnamn på fornsvenska Sigh-; se under Sig- och jämför Sjögesta(d), Sjöstorp. Räfsjö Östergötland är ett fornsvenska Ræfshögh. — Sjöblad (Siö-), nu utdöda adliga och friherrliga ätter, med namnet (urspr.) från yngre fornsvenska siöbladh, blad av vita näckrosen, liksom danska soblad och nyhögtyska seeblalt använt som heraldiskt tecken, som ingått i åtskilliga nordiska och tyska släkters vapen. - Sjöbjörn, E. Carlén 1842 (som djurnamn O. Rudbeck 1679), väl efter nyhögtyska seebär eller engelska sea-bear; jämför franska loup de mer, 'sjövarg' (i svenska sällsynt: sjövarg, sjöulv). - Sjöbuss, Almqvist 1838 (-busse); se buss 1. I samma betydelse förekomma icke sällan olika be- nämningar på sjöfåglar, till exempel sjöhane Gustaf I, sjöorre Gustaf III, sjöfågel med med Jfr förf. Spr. och st. 16: 65, Å. W:son Munthe Spr. och st. 17; 35. — Sjöman, 1660, Grubb 1678, ej i fornsvenska = fornisländska sjömadr (sällsynt), danska s0mand, holl. seeman, nyhögtyska seeman 1641 (jämför dock fornhögtyska Séman som personnamn), angelsaxiska eller fornengelska (700–1100) seeman (engelska seaman). I fornsvenska i samma betydelse: skipari (se skeppare). — Sjöskum (i sjöskumspipa 1725 och så vidare), Linné 1735; jämför nedan, motsvarande danska merskum, efter nyhögtyska meerschaum, franska éciune de mer; med österländsk förebild; jämför turk. kefi-kil, av pers. kef, havsskum, och gil, lera (E. H. Tegnér Ark. 5: 163): mineralet troddes förr bestå av stelnat sjöskum; jämför Relät. cur. södra no (1682). Våmbéry anser, att ordet ytterst beror på en i Tykland försiggången ombildning av turk. ak-merdzan, vit korall (jämför ZfdW 1: 361); mycket osäkert (ZfdW 2: 345, 7: 292).