Synonymer till skola

2. skola, äldre nysvenska och svenska dialekt ofta skole, jämför A. U. Bååth 1881: 'Skall i skole och har så brådt', fornsvenska skole med, föreläsning, skola = fornisländska skoli, danska skole, medellågtyska schöle, fornhögtyska scuola (nyhögtyska schule), angelsaxiska eller fornengelska (700–1100) scöl (engelska school); ungef. samtidigt med till exempel kloster och munk lånat från vulg.-latin schöla (med samma slags vokalförlängning som i brev och dom 1), av latin schöla, ledighet, vila som kan användas på lärda sysselsättningar, lärd undersökning, föreläsning, skola, kollegium, klass, lån från grekiska skholé, vilket, liksom s k erna, är en bildning till roten s(e)gh i grekiska ékhö, håller, har (av *seghö; se till exempel seger). Det grekiska ordet betyder egentligen 'vila' (varifrån även betydelse 'tröghet, lättja') och brukades sedermera även om den vila och underhållning som filosof-skolorna skänkte; slutligen också om själva lokalen; jämför motsvar. betydelse-utveckling hos grekiska dialribé. - De fnord. orden ha närmast lånats från fornsaxiska och angelsaxiska eller fornengelska (700–1100) - Formen på -a i nysvenska utgår från oblika kasus av fornsvenska skole (jämför anda^ ande, h j ärna ~ hjärne och så vidare); möjl. också påverkan från det latin ordet. - Skolfux, till exempel Lucidor (väl i betydelse 'pedant') - danska skolefux, från nyhögtyska schul-fuchs, pedantisk lärare; i Sverige dock numera som skämtsam benämning på skollärare i allmänhet. Väl snarast utvecklat ur bruket av ordet fuchs (se fux) om skolgossar (jämför Dalin 1853) och novischer vid universiteten; enl. andra ombildning av nyhögtyska fex, narr (se luri-fax).

[skola, svenska dialekt, substantiv och verb: stöd, stötta och den/det; se under skorsten.]

Se även: skorsten

1. skola, hjälpverb, med slutet o-ljud, utvecklat i trycksvag stavelse, jämför äldre nysvenska skåla, den urspr. tryckstarka formen, fornsvenska skola, skula, skulu (pres. skal, forngutiska även al, jämför dalm. al och infin. ula; ipf. skulde, skulle; i fornsvenska = fornisländska även pres. sal, se nedan; ska, även i fno., pluralis sku, kvar ännu hos Bellman, jämför till exempel Dahlstierna: sko, vilka former uppkommit i svagtonig ställning), vara förpliktad, vara bestämd, skola (enl. andras mening), komma att med med = fornisländska skulu, norska skula, danska skulle (egentligen ipf.-konj.-formen), gotiska, fornsaxiska skulan (skal), fornhögtyska s(c)olan (s(c)al; nyhögtyska sollen), angelsaxiska eller fornengelska (700–1100) sculan (engelska pres. shall), gammalt pret.-presens; egentligen: vara skyldig, besläktade med litauiska skylù (*skīl-), skìlti, komma i skuld, skelèti, vara skyldig, skůlà, (pänninge)-skuld, fornpreussiska skallīsnan ack. pluralis, plikt, med med Övriga anknytningar osäkra: enl. Meringer IF 18: 229 (i anslutning till Grimm) till roten skel, klyva (i skilja och så vidare): 'jag har sårat eller dödat > är förpliktad till mansbot > bör, måste'; enl. andra rotbesl. med latin sce-lus, brott; se närmare Walde under den/det och — Med avs. på betydelse-utvecklingen: 'vara skyldig (att betala)' ;> 'vara förpliktad, böra' jämför franska devoir, böra, vara tvungen, skola och den/det, av latin débere (se debet). — I urgermanska språk är skola urspr. ett modalt hjälpverb; den futurala betydelse är jämförelsevis ung; redan vid mitten av 1600-till brukas dock skola i svenska betydligt oftare än varda för att uttrycka tillkommande tid. — Former på s- i st. f. sk- finnes utom i svenska, fornisländska och nyhögtyska även i lågtyska, holl., frisiska, skotsk-engelska; möjl. redan urgermanska utveckling; se senast H. Möller NTfF 4 R 8: 67 f. - Jfr skuld, skyld, skylla.