Utforska synonymer och betydelser för os
Betydelse:
Betydelse:
os
Syftar på en lukt, ofta en svag, obehaglig eller diffus doft; kan även användas om rök eller ånga som sprider sig i luften. Det är denna betydelse som hör ihop med sinnesintryck av lukt eller något som avger en lukt.
Lukt eller odör
Används om en obehaglig eller tydligt märkbar lukt, eller mer allmänt om en lukt/doft som uppfattas med luktsinnet.
swap_horiz Motsatsord
Vi har inga motsatsord för os.
os (åld.)
Äldre benämning på en åmynning eller ett utlopp, alltså den plats där ett vattendrag rinner ut i större vatten eller i ett annat vattendrag.
swap_horiz Motsatsord
Vi har inga motsatsord för os.
Os i Historisk ordbok
Dalin (1850)
-
i fornspråket
Mun.
-
Fig. fam. Hafva o. af en ting,
Lukt. hafva väder deraf.
Ex: Os laf drycker.
-
Utloppet af en å eller flod.
-
Den farliga luftart, som utveckar sig ifrån en eldstad, när spjellet blifvit skjutet, innan ännu alla delar af bränslet blifvit fullkomligt utbrända.
Ex: Os af ved, af torf. Dö af os
-
prov.
Benämning på sådana ställen i sjöar, der vattnets rörelse på sjöns för öfrigt lugna yta, eller om vintern en ständigt öppen vak eller svag is, tillkännagifver en uderjordisk utloppsåder.
Historik & ursprung för Os
-
Substantiv
2. os n., lukt, kvävande gas och den/det, till exempel U. Hiärne 1680 = norska os med, danska os. Synnerligen svårt att i etymologiskt avs. bestämma, då vid sidan en del formellt identiska ord med avvikande betydelse uppträda: norska ōs, luftström, tunn dimma, iver, äldre danska ōs, saft (i växter) med med Os, lukt, föres av Tamm Ark. 2: 348 samman med latin ŏdor, lukt (jämför odör), grekiska ózō, luktar, litauiska ůdìmas, luktande (det senare med indoeuropeiska ō-) och så vidare; i så fall dock ej av indoeuropeiska *ōd-to-, utan av *ōd-s-o-, till den s-stam, som med annat avljud ingår i latin odor. Kanske dock snarare med Persson Indog. Wortf. södra 12 ('wohl') = sanskrit vāsa, vällukt, som trol. hör till indoeuropeiska roten u̯ē, blåsa, fläkta (se vind och jämför i detta fall även norska ōs, luftström. — Av annat ursprung är (i motsats till Falk-Torp södra 802) fornsvenska, danska ōs, växtsaft, väl avljudsform till fornhögtyska waso, fuktig jord, och så vidare samt svenska ortn. Vasa (se den/det och); jämför även Charpentier KZ 46: 40 f. — No. ōs, iver, oro, hör sannol. till norska asa, storma och den/det; jämför jäsa. — Se för övrigt också Torp Et}Tm. Ordb. södra 479.
-
Substantiv
1. os n., mynning av å eller flod, (mera dialekt:) strömdrag i sjö, källdrag, i dialekt ofta med, fornsvenska ōs n. (och med?), åmynning och den/det, motsvarande fornisländska óss med det samma, norska ōs (även n.), ungef. det samma som i svenska, danska dialekt ōs. Vanl. sammanställt med latin ōs (genit. ōris), mun, sanskrit ās, āsyá det samma; ävensom med angelsaxiska eller fornengelska (700–1100) ór, kant (*ōz-), latin ōra, rand, kust (*ōzā-); indoeuropeiska *ōuso- med avljudsformen *ouso-, *əuso- i till exempel fornpreussiska austin (ack.), mun, och så vidare; med t-avledning i latin ōstium, ingång, dörr, flodmynning, jämför litauiska ůstas, flodmynning, ävensom till betydelse mynning (till mun), norska elvarkjeft, franska bouche, mun, os. Mindre sannolikt är däremot Lindroths antagande Ark. 29: 264 n. 4, att grundbetyd. icke är 'mun, mynning', utan den i svenska och norska dialekt även uppträdande: 'ställe som icke fryser till', vilken sedan helt naturligt kunnat specialiseras till 'åmynning'. Ordet borde då identifieras med norska ōs med, brus, susande ljud, i avljudsförh. till norska asa (ipf. ōs), jäsa, brusa (besläktade med jäsa; se den/det och). — Vanligt i ortnamn, se Faurås, Ljungan, Osby, Oxie, Raus, Rotneros, Simris (under Simrishamn), Västerås, Åhus, Älvros (under Älvsborg). — Härtill avledning öse i Lödöse, Orsa och Tönnersjö (se dessa ord); sannnol. även i Älvsborg (se den/det och).
Källa: Hellquists (1922)