Synonymer till ö

ö = fornsvenska = fornisländska ey, ö, låglänt sträckning vid vatten, norska ø i båda dessa betydelse (såsom även i Bohuslän), medellågtyska ô, ou(we) med med, ö, vattensjuk äng, fornhögtyska ouwe, även: vatten, ström (nyhögtyska aue), angelsaxiska eller fornengelska (700–1100) íeg, motsvar. ett gotiska *awi, genit. *aujôs, av urgermanska *aᵹwī- (stam: *aᵹwiō, varav *awiō; jämför de finska och lapska ortnamnen nedan). Jfr till ljudutvecklingen mö och med avs. på avledning med tillhörighetssuffixet iō under ärm. Alltså egentligen: land vid vatten (jämför Övedskloster och Skåne) eller omflutet av sådant; jämför med avs. på betydelse-specialiseringen holme, egentligen: upphöjning och den/det — Sammans.: fornsvenska öland, ö (= ortn. Öland) = fornisländska eyland, angelsaxiska eller fornengelska (700–1100) íegland (engelska island, påverkat av det romanska isle, av latin insula). Jfr även angelsaxiska eller fornengelska (700–1100) igoð (engelska eyot), liten ö. — En gammal sammansättning med urgermanska *awi- föreligger i Skandinavien och Skåne (se den/det och). — Ordet ö ingår för övrigt i en mängd ortnamn, såsom det vanliga Ön och Öna (best. f.), ofta i betydelse 'upphöjning över sank mark', Öja (egentligen pluralis, stundom med uttalet Ya, Ye), Öjaby (stundom uttalat Yaby) och Öjeby, Öjebro (fornsvenska Öia-), Öjevalla (fornsvenska Öiavælde) eller sjönamn såsom Öjaren och Yngen (Vrml., av *Öingen) eller i de nuv. Vigelsjö (fornsvenska Vighlisö) och Vänsjö (fornsvenska Vænisö; se Vänern); men däremot ej i till exempel Vällingsö (se öde 1 slutet). I den urgermanska formen *aᵹwiō eller *ahwiō synes det uppträda i finska ortn. Ahvio vid Ahviskoski fors (det senare till nomin. *aᵹwī-, *ahwī-); egentligen om en av Kymmene älvs utloppsarmar: den av öar fullströdda delen av älven (Saxén SNF I. 3: 23). Från *awiō utgår lapska Mākkår-au'io, Magerö. — Härtill dimin. gotländska åilä (*öla), liten holme, bildat som kringla, kvissla, strimla, ögla. — Tyskan, där ouwe och så vidare (= ö) bibehöll den vidsträcktare betydelse, inlånade i stället i medelhögtyska tid insul(e), insel(e), nu insel (redan i fornhögtyska inkommet såsom îsila) från latin insula (av ovisst urspr.), varav även italienska isola (se isolera i tilläggen), fornfranska isle (franska îsle). I betydelse 'ö' förekommer dessutom i vissa trakter werder (se Vara 5). Det grekiska ordet för 'ö' nē̃sos (möjl. rotbesl. med nḗkhō, simmar, och latin nāre, simma) ingår till exempel i Peloponnesus. — Lat. insula förekommer i familjen. Insulander, motsvar. svenska Öman (se Neander), vilket ej är = fornsvenska öman, öbo, utan av samma slag som många andra familjenamn på -man (till exempel Ekman), alltså bildat till ortnamn på ö såsom väl också Öberg, Ölund med flera (jämför Öjlund, Öjmark med flera till namn på Öja-, Öje-?).

Se även: mö