Synonymer till glänta
Utforska synonymer och betydelser för glänta
Betydelse:
glänta substantiv
En öppen, ofta mindre plats i skog eller annan tät vegetation där träden står glesare eller saknas helt. Ordet används om en naturlig öppning i skogen.
skogsglänta
Används om själva öppningen eller den öppna platsen i skogen, ofta neutral och konkret benämning på en mindre ljusöppen yta.
swap_horiz Motsatsord
Vi har inga motsatsord för glänta.
glänta verb
Att öppna något en aning eller på glänt, alltså att göra en öppning liten snarare än helt öppen. Används om dörrar, fönster, ögon, mun eller liknande som bara öppnas lite.
Öppna en aning
Används när man gör en öppning liten och begränsad, ofta för att se, lyssna, andas eller släppa in lite luft utan att öppna fullt.
swap_horiz Motsatsord
Vi har inga motsatsord för glänta.
Glänta i Historisk ordbok
Dalin (1850)
-
Ex: Glänta på en dörr, öppna den helt litet.
Historik & ursprung för Glänta
-
Verb
1. glänta, något litet öppna en dörr, bekant från till exempel Bellman ('Han blott på dörren gläntar'), men knappast mycket äldre i litteraturen; även, liksom i äldre nysvenska och dialekt: lysa, framskymta, ljusna (ordets äldre betydelse); i äldre nysvenska dessutom: halka (jämför nedan); motsvarande (med -nt- > -tt) svenska dialekt glätta, svenska verb, glänta med med, norska gletta, kika, titta, jämför äldre danska glinteskud, lättfärdigt ögonkast (i fråga om betydelse se under blick); medelengelska glenten, glida, se snett, skina (engelska dialekt glent) möjl. från nord. språk; väsentligen av urgermanska *glantian (av samma rotstadium som lånordet glans), en bildning av den indoeuropeiska typen på -ei̯ō (jämför sänka till *sinkwan = sjunka och så vidare), till urgermanska *glintan, glänsa, i medelhögtyska glinzen, st. verb, det samma, fornisländska gletta, st. verb, glida (liksom fornisländska spretta, st. verb, av *sprintan; i fråga om betydelse-utvecklingen 'glänsa' till 'vara glatt eller hal, glida' se glada), äldre nysvenska, svenska dialekt glinta, st. verb, vara glatt, hal, glätta, st. verb, halka. F. ö. har (såsom i fråga om bränna och brinna, ränna och rinna, nyhögtyska hängen och hangen med flera) sammanblandning egt rum mellan det starka verbet och den därtill hörande kausativ- eller iterativbildningen på -ei̯ō, så att till exempel glänta i dialekt även har stark böjning, varförutom det konjugeras dels efter III (döma), den äldre böjningen, och dels efter I (kalla). — Hit hör sannol. också: fornisländska, norska gletta, svenska verbet retas; möjl. med samma betydelse-utveckling som i gliring och i fornisländska glotta, hånle ~ svenska glutta (egentligen: lysa): urspr.: visa tänderna medelst ett leende; men möjligheten av en bildning utan nasal är här ej utesluten (jämför glutta). — Från dessa ord böra skiljas det mera avlägset besläktade norska glenta, skämta, rasa, som jämte likbetyd. glensa avletts av stammen glan- i glana. — Om denna stora, från ordbildningslärans synpunkt ganska svårbestämbara ordgrupp se för övrigt (delvis annorlunda) förf. Ark. 14: 23 f. — Om svenska dialekt glänta, danska glente, glada, egentligen: den glidande, se glada. — Jfr följ.
Se även: glänta 2
-
Substantiv
2. glänta, glad i skogen, ungt ord i rikssspr., i dialekt även: ljus strimma mellan moln, väggspringa; snarast de-verbativt av glänta i den dialekt betydelse: ljusna. No. gletta det samma kan närmast höra till det motsvarande st. verbet gletta (av *glintan), jämför shetl. glint, glimt. I fråga om betydelseutvecklingen jämför glad 2.
Källa: Hellquists (1922)