Synonymer till ås

1. ås, takås, fornsvenska ās, bjälke = fornisländska áss det samma, danska aas, av *ans- (med samma utveckling som i gås, av gās av gans) = gotiska ans, medelhögtyska ans- i ansboum, brobjälke, av urgermanska *ansa-, varav finska lånordet ansas och det ännu äldre ansos. Sannol. på ett eller annat sätt besläktade med latin asser, bjälke med med; enl. H. Petersson Heterokl. södra 19 från ett heteroklitiskt paradigm: nomin. *as-er med med, genit. *as-n-és (> *ansnes), med latin ass- genom utjämning. F. ö. blott mycket osäkra förmodanden. Litteratur till exempel Feist södra 38. Jfr as 1 och följ.

Se även: ås 2

3. ås, gud, se as 1. Tilläggas kan, att ordet (som inhemskt) kvarlever i sydsv. dialekt åsen kör, åskan går (jämför under åska), och åsaregn, åskregn.

2. ås, bergsrygg, fornsvenska ās = fornisländska áss, norska aas; snarast = föreg. Enl. somliga dock av äldre *ams- = gotiska ams, skuldra, motsvarande sanskrit ąsa- det samma, grekiska ō̃mos (väl av *omso-), latin humerus (av *omesos); ett samindoeur. ord för 'skuldra' (se den/det och); i senare fallet alltså en bildl. användning av samma slag som rygg i bergsrygg, ryska gríva, bergsrygg, skogsås, man : sanskrit grīvā́, nacke, samt under hals, huvud, kap, Kinna, Kvarken, mynning, näs, tunga, våmm. — Ingår i en mängd ortn. till exempel Aspelands härad, egentligen: Åsboarnas h. (se Tillägg), Borås (se den/det och), Frillesås, socken i Hall. (fornsvenska Frillisās, till ett personn., sannol. *Fridhlef eller dyl.), Åsa (egentligen pluralis liksom Berga, Kulla och så vidare), Åsaka, vanligt i Vgtl., fornsvenska Āsaka, till fornsvenska aka substantiv (till verbet åka), här sannol.: utförsbacke eller dyl. (SOÄ XII. 134), jämför även westfal. ake i ortn. (Lindroth ATfS 20: 16), egentligen: 'über den weg schiessende feldfläche', Åsbo (se den/det och), Åsbräcka, sn i Vgtl., fornsvenska Asa- (ej till kvinnon. Asa, trots biformer på Asu-), alltså: åsbrinken. Däremot ej i Västerås (se den/det och). — Ett annat gammalt, numera undanskymt ord för 'ås och den/det' kvarlever i svenska dialekt bor (-ŏ-) Dalarna och delar av Norrl., även i ortn. ss. Born, Sundborn (best. f.); motsvar. fornhögtyska bor f., höjd, jämför fornhögtyska in bor(e), i höjden (nyhögtyska empor), till samma avljudsstadium av verbet bära som ingår i börja. Se särsk. H. Geijer Sv. lm. Bih. 7 södra 115 f.

Se även: ås 1