Synonymer till ära

ära, substantiv, fornsvenska ǣra, även: aktning, välvilja = sen fornisländska ǽra, danska ære, från medellågtyska êre, även: äktenskap, av fornsaxiska êra, nåd, ära, gåva = fornhögtyska êra (nyhögtyska ehre), angelsaxiska eller fornengelska (700–1100) ár, ära, välgerning, skonsamhet, lycka, fornisländska Eir, läkekonstens gudinna, av urgermanska *aizō-. En inhemsk utveckling av denna grundform hade givit *ēra. Härtill verbet ära, fornsvenska ǣra, danska ære, från medellågtyska êren, av fornsaxiska êrôn = fornhögtyska êrôn, erên (nyhögtyska ehren), angelsaxiska eller fornengelska (700–1100) árian, i fornhögtyska och angelsaxiska eller fornengelska (700–1100) även: begåva, fornisländska eira, skona; av urgermanska *aizōn, *aizian; med dentalutvidgning i gotiska aistan, ha försyn för, akta, och grekiska aídomai, blyges, har försyn för, av indoeuropeiska *aizd-, *aisd-; däremot knappast, såsom också antagits, i latin aestumāre, taxera, värdera, akta (varav franska estimer, svenska estimera, nu blott vard., dialekt exmera), som i stället snarast ytterst hör till aes, malm (se ärg och Walde 2). — Med avs. på medellågtyska ē > nord. ǣ jämför lära; sannol. beroende på öppet uttal av medellågtyska ē före r (se Seip 2: 86). — Betyd. 'begåva' uppträder i förära (jämför yngre fornsvenska foræring) = danska forære, från medellågtyska vorêren, hedra, särsk. med gåvor, motsvarande nyhögtyska verehren. I denna betydelse urspr, med prepos. med. I den äldre betydelse 'hedra' till exempel Sir. bok 1561: 'Wijsheten . . förährar them som henne vnfå'. — Ordet hade förr en vidsträcktare användning än nu, då det ofta ersattes av heder, till exempel i betydelse 'redlighet, hederskänsla, rättskänsla' och den/det; kvar i till exempel en ärans man, en man av ära (jämför hedersman), bo långt från all ära och redlighet; jämför även i bedyranden till exempel på heder och ära, på ära och tro (det senare vanligt redan i fornsvenska). — Ära den som ära bör, dvs. ära (heder) åt den som ära tillkommer; efter nyhögtyska ehre, dem ehre gebührt, efter Rom. br. 13: 7 (i gamla och nya svenska bibelövers, i stället heder). Sedermera ofta genom missförstånd utbytts mot äras bör. — Äran är det vackraste trädet i skogen, från motsvarande uttr. i danska (æren och så vidare); egentligen ordlek på ett gammalt ord för 'lönn', danska ær (eller æretræ), besläktade med nyhögtyska ahorn, latin acer och så vidare (se lönn). Jfr norska jamnen er eit godt gras, där javne betyder både '(växten) Lycopodium' och 'rättframhet' och den/det — Den vid en mängd situationer (lyckönskningar, avsked och så vidare) använda hövlighetsfrasen ha (den) äran att . . är en översättning av nyhögtyska die ehre haben. — Ärbar, förr, till exempel 1600: ärofull, hederlig, bland av som attribut till bondeståndet (till exempel 1723, liksom i äldre svenska ärlig, hederlig, varom nedan); nu med starkt specialiserad betydelse, om kvinnor: en ärbar kvinna, ärbart uppförande = danska ærbar, från nyhögtyska ehrbar, av medelhögtyska êrbæ̂re = medellågtyska êrbâr (ärevördig och den/det); egentligen: som är förenligt med eller uppför sig enligt ärans eller hederns fordringar, se bar 3. — Äreboren (nu †) = forndanska ærebaaren. Tidigast (liksom i äldre danska) antagl. om adelsmän; men har sannol. varit sällsynt. Under 1600-till:s senare och 1700-till:s förra hälft ofta som hedersepitet till ämbetsmän, fil. magistrar och förnämligare borgare; senare, in på 1800-till, även till mindre hantverkare bland städernas borgare; dock alltid åtföljt av andra efter förhållandena avpassade attribut, till exempel 'äreborne, lagfarne och höglärde' 1670 till en juris professor, 'äreborne, välvise och högaktade' till en borgmästare; Växiö 1785: 'Mästaren Borgaren och skomakaren Äreborne och konsterfarne C. F. S w.' 1775 befordrades av collegium medicum apotekarna från 'äreborne och konsterfarne' till 'högachtade'. — Ärlig, i äldre nysvenska (15- och 1600-till): ansedd, aktad, hedervärd; förnämlig, hederlig; ärbar med med, till exempel Bib. 1541, Sal. Ordspr. 16: 31: 'Grå håår äro en ährlig krona' (gamla bibelövers.: 'en hederskrona', nya: 'En ärekrona'), gamla bibelövers., 1 Tim. 3: 11: 'deras hustrur . . skola ock ärliga vara (dvs. ärbara)', fornsvenska ǣrligh(er) (-līker, -līkiri), ärad, ansedd, berömd, ärevördig, ärofull, härlig, hedersam (jämför västg. äraktig i denna betydelse), ärbar med med = danska ærlig, ärlig, förr bland av även: ärbar, från nyhögtyska: medellågtyska êrlich, nyhögtyska ehrlich i ungef. samma betydelse, i nhty.: ärlig, redlig. Förr i svenskan även som hederstitel, först (redan i fornsvenska) använt om riddare och adelsmän (på 1600-till allmänt ersatt av välboren), sedan om borgerliga personer, och långt in på 1800-till (till exempel i adresser) om allmogemän, hantverkare (på landet) och soldater, till exempel 'Ärlige och förståndige dannemannen N. N.' och den/det Betyd.-utvecklingen i ärlig är analog med den i hederlig, urspr.: hedrad, aktad, och latin honestus (till honor, heder, ära). — Äregirig, fornsvenska ærogirugher, liksom danska ærgerrig från nyhögtyska: medellågtyska êrengirich, nyhögtyska ehrgierig (jämte ehrgeizig), till girig i betydelse 'begärlig'. — Ärevördig, se under vördig. Jfr yngre fornsvenska: ærværdogho (för -e) kere herre, till Svante Sture. — Betr. växlingen äre- och äro- i sammans., till exempel ärelös (fornsvenska ǣro-) och ärofull jämför under syssla. — I stället för ärelystnad användes under 1700-till och 1800-till:s första hälft mycket ofta ärelust. — En gammal sammans. härtill är husära i betydelse 'hustru', Bib. 1541, Psalt. 68: 13, i gamla bibelövers.: 'husäran utskifter rofwet'; efter Luther södra st.: hausehre; sedermera icke sällan i litter., till exempel Palmblad, Knorring, Hedenstierna (i nyare tid i regel med skämtsam anstrykning); förr (åtm. 1600- och början av 1700-till) i officiell stil (vid likpredikningar och den/det), till exempel 1656: 'Gundborgh . . . , Wyrdiges och Wällärdes Her A. H. F. . . Fordom Kiärelskelige Huusähra och Hustro'. Egentl. beroende på felaktig övers, av ett hebr. newál bájit med betydelse 'husets beboerska', som förväxlats med ett nawál bájit.- Inhemskt nordiska uttr. för 'ära': heder (nu med något avvikande betydelse) och fornisländska vegr, båda med grundbetyd. 'glans, klarhet', jämför till exempel angelsaxiska eller fornengelska (700–1100) hádor, klarhet (se närmare heder), och fornhögtyska wâhi, strålande, skön (fornfranska gai > engelska gay, glad, med samma betydelse-utveckling som i glad). Se även under *söma.