Synonymer till våda

våda, egentligen oblik kasus till äldre svenska och svenska dialekt våde med, fornsvenska vāþe med, skada, olycka, våda, fara med med = fornisländska váði, danska vaade, avledning av fornisländska vá, skada, olycka, fara, norska vaa, även: fruktan, ängslan (jämför varkunna). För detta senare ords härledning finnas blott två möjligheter, men valet mellan dessa är av flera skäl svårt att träffa. Enl. v. Friesen Nord. språkh. 1: 9 f., Ark. 19: 338 utgår det (liksom även fornsvenska vā, smärta) från urgermanska *wanhō-, egentligen: böjning, krökning, och betecknar sålunda urspr. 'något skevt eller förvänt', alltså nära besläktade med fornsaxiska wâh, förvänd, angelsaxiska eller fornengelska (700–1100) wóh, krokig, förvänd, och så vidare, av *wanha- (se för övrigt vång), och med ungef. samma betydelse-utveckling som i vånda till urgermanska *windan, slingra sig (= verbet vinda). Men det finska lånordet vaiva, möda, elände, visar hän på ett äldre urgermanska *waiwā-, besläktade med fornhögtyska wêwo med, smärta, angelsaxiska eller fornengelska (700–1100) wáwa (se ve 2), och från detta synes åtminstone fornsvenska vā f., smärta, lidande, ej kunna skiljas. Enl. Kock Uml. u. Brech. södra 307 (med litteratur södra 310) äro dessa ord även identiska med fornisländska vá. Möjl. föreligga här dock två skilda ord: urgermanska *wanhō- och *wai-wō- (*waiwan-); av Torp Etym. ordb. södra 849, som i fråga om fornisländska vá ansluter sig till v. Friesens härledning, omnämnes ej heller det fornsvenska vā. Emellertid visa det finska lånordets betydelser, därest dessa äro riktigt angivna ('labor molestus, molestia, ærumna, miseria'), att de olika skiftningarna lätt kunna förenas i en gemensam utgångspunkt. Avgörandet beror ytterst på den ståndpunkt man intager till de invecklade och omstridda, men i enskildheter (särsk. på grund av de många utjämningsmöjligheterna inom paradigmet) antagl. olösbara frågorna om utvecklingen i nord. språk av den urgermanska ljudförbindelsen -aiw. — Förr oftare än nu använt i betydelse 'fara', Wallin 1808: 'i vådans stund' och så vidare — Eldsvåda, fornsvenska eldsvādhe, betyder naturl. tidigast 'eldfara, fara för brand', men betecknar nu i regel själva branden.