Synonymer till väl

väl, fornsvenska væl (vel, val) = fornisländska vel (fno. även val), danska vel, motsvarande fornsaxiska, angelsaxiska eller fornengelska (700–1100) wel (engelska well), fornhögtyska wela, wola (nyhögtyska wohl); jämför fornsaxiska wala, medellågtyska wal(e) samt gotiska waila, ävensom möjl. fornslaviska vole, volje, välan. Härledningen försvåras genom det gotiska ordet med dess mycket omstridda och alltjämt oklara -ai-. Enl. Brugmann IF 15: 99 f., 16: 503, Grundr. II. 2: 717 är waila snarast instrum. fem. till ett ord, motsvarande sanskrit vḗlā, tillfälle, med grundbetyd.: 'på passande sätt' eller också temporalt. Fhty. wela och så vidare utgår enl. B. från avljudsformen *wila. Jfr dock härtill Meringer IF 16: 149, v. Helten ZfdW 13: 74, Trautmann Germ. lautges. södra 35, vilka mer eller mindre bestämt skilja wela (= väl) från det gotiska ordet, och av vilka de två första (med flera) anse wela besläktade med vilja, jämför sanskrit vára-, val, önskan, ack. adv. váram, efter önskan, som adjektiv: bäst. Även i det senare fallet kunde gotiska waila höra samman med väl, därest det förra med Braune med flera vore att läsa waíla (med urgermanska ĕ). — För de olika urgermanska biformerna med a och ē (jämför medelengelska wēl) finnas flera förklaringsmöjligheter. I vissa fall kunna de bero på särspråklig utveckling: medelengelska wēl är möjl. en senare förlängd form, och nord. val- skulle kunna tänkas under vissa betoningsförhållanden utvecklat ur wail-, om nu verkligen någon dylik diftongisk form någonsin existerat. I alla händelser bör säkerl. ej (med Kock Sv. ljudhist. 1: 202) fornsvenska, äldre nysvenska weel anföras såsom stöd för en dylik bildning: den beror på särsvensk förlängning av wel (jämför även R. Pipping Erikskrön. ljudl. södra 14). Sannolikast är, att samtliga de germanska formerna höra tillsamman (urgermanska *wela) och stt den skiftande vokalisationen sammanhänger med växling av stark- och svagton. — Förr (redan i fornsvenska) även som förstärkningsord i betydelse 'mycket, synnerligen' eller 'ganska'; jämför gamla bibelövers.: 'dertill de yppersta qwinnor, wäl många' (Ap.-g. 17: 4, motsvar. i Bib. 1541; i nya: 'ganska'); i nysvenska betyder däremot detta uttr. 'nästan allt för'. — Betyd. 'förmodligen, nog' finnes redan i fornsvenska, utvecklad ur 'säkert, utan tvivel', med samma slags betydelse-försvagning som i ganska, rätt och så vidare — I sammans. urspr, tillsammans med particip, jämför fornsvenska vælfrægdhadher, välfrejdad, vælklædder, vælluktande och så vidare, sedan även med verbalsbst. såsom redan i gotiska waíladêds = nyhögtyska wohltat, jämför fornsvenska vælgærdh och vælgærning, ävensom latin beneficium, grekiska evergesía, och slutligen också i förb. med andra substantiv, till exempel vällust. — Härtill substantiveringen väl n., jämför nyhögtyska das wohl; ävensom en avledning på urgermanska -iþō: engelska wealth, rikedom = fornhögtyska welida med med — Välboren, fornsvenska vælborin, av god börd, adlig, förnäm = fornisländska velborinn (jämför Atlamál: vǫknoþo velborin, om Gunnarr och Glaumvǫr), danska velbaaren, medellågtyska wolgeboren, nyhögtyska wohlgeboren. I titlar från medellågtyska och nyhögtyska I svenska där äldst om högadeln (till exempel riddare 1350; Svante och Nils Sture); på 1600-till inskränkt till den lägre adeln. Till den högre adeln brukades under 1600-t:s senare hälft i stället högvälboren. Till furstliga personer användes (redan i P. Brahes krön.) högboren såsom ännu i dag; mera undantagsvis till landets i övrigt högst uppsatta personer, till exempel stundom till M. G. De la Gardie och Ebba Brahe. I Svenska rang-ordningarne 1865 förklaras samtliga dylika epitet »bortlagda», alltså även till exempel höglärde, högvördige, högädle. Jfr boren och se närmare förf. Om namn och titlar södra 89. På samma sätt förekom väl- i vällärd till icke promoverade medlemmar av det andliga ståndet; jämför fru Lenngren: 'husets vällärde adjunkt'; annars höglärd ('höglärde herr magister'); liksom också under 1700-till välärevördig till lägre prästmän (se närmare under vördig). I regel med tyska förebilder. — Välfärd, se under fara, verbet — Välgörenhet, PostTidn. 1791, Wallqvist 1797, Rosenstein 1819 (hos R. annars substantiv välgörande i samma betydelse), övers, av nyhögtyska wohltäligkeit, franska bienfaisance; bildat som till exempel nedlåtenhet, varom närmare under -het. Vid slutet av 1700-till i stället enstaka välgörighet, i närmare anslutning till nyhögtyska; klandrat av kritiken. — Välkommen, fornsvenska vælkomin = fornisländska velkominn, danska velkommen, medellågtyska wolkommen, engelska welcome (det senare möjl. från nord. språk); egentligen ombildat efter ett med vilja sammansatt ord, medellågtyska willekome(n), fornhögtyska willicumo (nyhögtyska willkommen), angelsaxiska eller fornengelska (700–1100) wilcuma, alltså: kommen efter någons önskan eller vilja. — Vällust, fornsvenska vællust, njutning, fröjd, särsk. om sinnlig njutning och världslig fröjd = danska vellyst, från medellågtyska, nyhögtyska wollust. Ännu hos till exempel Lidner har ordet undantagsvis den hos upplysningstidens skalder allmännna betydelse av 'upphöjda och ömma själsrörelser'. Med avs. på den i nysvenska (först under 1800-till) specialiserade betydelse av 'könsnjutning' jämför den likartade betydelse-utvecklingen av otukt. — Välmåga, Gustaf I 1558 (i brev till h. Magnus): 'tijtt tilstand och välmåge', L. Petri och så vidare, till fornsvenska magha, mogha, varav må 2. Jfr förmåga. — Välsigna, se den/det och — Välstånd, Phrygius 1615, Wallius 1620 (jämför 1561: -stend) = danska velstand, efter nyhögtyska wohlstand eller medellågtyska wolstant; jämför uttr. stå sig bra. — Hit hör också nord. och mellansv. samt finnl. dialekt väles, välis, hell!, lycklig du!, med med, motsvar. äldre nysvenska wälis dig och wäl ästu; jämför Kock Sv. ljud-hist. 1: 234 f.