Synonymer till gös
Utforska synonymer och betydelser för gös
Betydelse:
En sötvattensfisk i abborrfamiljen, även kallad sandart.
Fiskart och överordnad grupp
Avser fisken gös; abborrfisk är en bredare beteckning för dess fiskgrupp.
En mindre flagga som hissas på ett fartyg, ofta i fören.
Flagga på fartyg
Används om en mindre fartygsflagga, särskilt en flagga hissad vid fartygets för.
Ett stycke tackjärn, det vill säga råjärn framställt i masugn.
Stycke tackjärn
En metallurgisk beteckning för ett stycke eller en klump av tackjärn.
swap_horiz Motsatsord
Vi har inga motsatsord för gös.
Gös i Historisk ordbok
Dalin (1850)
-
Fisk af Aborrslägtet, 3 till 4 fot lång, grågrön och guldglänsande. Perca Lucioperca.
-
metallurg.
Ett 6 tll 7 alnar långt, trekantigt tackjernsstycke, hvilket stöptes af hvarje utslag ur masugnen, och begagnas till beredning af stångjern.
-
sjöt.
Mindre flagg, som föres i hamn på en kort flagggstång å bogsprötet på örlogsfartyg; äfven såsom lotsflagg, på förtoppen.
Historik & ursprung för Gös
-
Substantiv
3. gös, flagg på bogsprötet, 1719: Konungens Giös = danska gjøs, från holl. geus; osäkra tolkningsförslag.
-
Substantiv
4. gös i en dum gös, dum som en gös, till exempel dumma giösar 1741, jämför: sådan skadlig giös 1732 och svenska dialekt jöser, opålitlig person. Olika tolkningsförslag. Sammanställt med gös l, jämför dum som en flundra, torsk och så vidare; med gös 2, alltså 'klump', och med Jöns i dummerjöns (med bortfallet n, jämför Jösse). Se Hjelmqvist Ark. 16: 177 f., 18: 128 f., och förf. 1600-till:s svenska södra 35 med där citerad litteratur. Sannolikast synes vara att ehuru tydligen ordet tidigt ställts i samband med fisknamnet, det egentliga ursprunget, särskilt av språkprovet från 1732 att döma, dock är ett helt annat. Mot att gös 2, tackjärnstycke, här skulle ingå talar emellertid detta ords sena uppträdande i svenskan ävensom den rätt folkliga karaktären av vissa hithörande ord och uttryck.
-
Substantiv
1. gös, fisk, Lucioperca, 1530 och annars stundom under 1500-till: göss, för övrigt gö(ö)s, motsvarande vissa svenska dialekt gys, fornsvenska gius (gyus), forndanska gys; jämför finska kuha, av *kuza-, av *gusa- (?), och nyhögtyska giesen, Cyprinus cephalus; till stammen i fornisländska gjósa, forsa fram ~ medelhögtyska güse, flöde; namnet väl på grund av att fisken plägar spruta ut den luft han insupit (dock ej karakteristiskt ensamt för gösen!). Ehrismann PBB 18: 229. Förhållandet mellan de nord. formerna är för övrigt oklart. Jfr gös 4.
-
Substantiv
2. gös, tackjärnsstycke, Risingh 1671, U. Hiärne 1687; inkommet med vallonerna, från franska gueuse; dunkelt; enl. somliga i sin tur från nyhögtyska guss, smält järnklump, egentligen: gjutning. Jfr göt 2 och gös 4.
Källa: Hellquists (1922)