Synonymer till fyr
Utforska synonymer och betydelser för fyr
Betydelse:
Betydelse:
— "hon satte fyr på valborgsmässobålet"
En byggnad eller konstruktion med ljus som hjälper sjöfarare att hitta rätt och undvika faror.
En eld eller en plats där eld brinner.
Avlossande av skott, särskilt i samband med strid eller beskjutning.
Skjutande
Ord för att skjuta mot någon eller något, eller för själva skottlossningen.
Vardagligt och ofta skämtsamt ord för en person, vanligen en man eller pojke.
Vardagligt ord för ett skämt eller en busig handling, ibland något mer skurkaktigt eller misstänkt.
swap_horiz Motsatsord
Vi har inga motsatsord för fyr.
Fyr i Historisk ordbok
Dalin (1850)
-
ursprungligen
Eld. Brukas numera icke i denna bemärkelse, utom i de militära uttrycken: Gifva feminin, afbränna ett gevär: ge feminin! eller blott feminin! kommandoord af samma betydelse. -
-
Gosse.
-
sjöf.
Ett eller flera, på eller vid en strand, i toppen af tornformiga byggnader (fyrtorn) eller fastliggande fartyg (fyrskepp) anbragta ljus, i ändamål att vägleda seglare och varna för i grannskapet befintliga grund eller klippor. Se vidare Blänkfyr, Dubbelfyr. På fyrtorn reflekteras ljusen vanligtvis medelst paraboliska metallspeglar. Stadig feminin, med jemt lysande sken.
-
fam.
Syn: Fyrsprång
-
fam. Gäckeri, Förekommer endast i talesättet: Hålla f.med någon, gäckas med honom. I denna och föreg. bem. är ordet oböjligt.
Anmärkning Ordet hette äfven i fornspråket Fyreldler Fur, beslägtadt med det grekiska Pyr.
Historik & ursprung för Fyr
-
Substantiv
3. fyr, i ge fyr, i uttr. fyr och flamma och så vidare, Gustaf II Adolf: 'gifwer fyr', P. Svart: fyhr som kommandoord, äldre nysvenska (yngre fornsvenska?) fyr i betydelse 'eldgivning': 'han håller stort fyr' i visan om Brunkebergsslaget 1471, Medeltidsdikt, södra 415, yngre fornsvenska fȳr(e)- i sammans. till exempel fyrbalder, fyrbåll, jämte danska fyre från medellågtyska vûr, vür n., eld = fornsaxiska, fornhögtyska fuir, fiur (nyhögtyska feuer), angelsaxiska eller fornengelska (700–1100) fýr (engelska fire) och fornisländska fúrr med (poet.) = grekiska pỹr, n., eld, armen. hur, umbr. pir; jämte fornisländska funi med, låga, gotiska fôn n. (genit. funins), eld (jämför även nyhögtyska funke) sannol. ur ett gemensamt uråldrigt paradigm av samma slag som vatten ~ nyhögtyska wasser. Jfr senast Brugman IF 33: 300 f., Bartholomae PBB 41: 272 f. Se även helsefyr och under eld. — Fyr i betydelse 'fyrbåk', 1727, Linné Sk. resa 1749, i båda fallen om Kullens fyr i Skåne = danska fyr, är förkortat av fyrbåk, J. Månsson 1644, Spegel 1685; från medellågtyska vûrbâke; se bak. — Fyrverkeri, 1701, jämför 1740: feurverkerij, från nyhögtyska feuerwerkerei. — Fyra, verb = fornsvenska = danska fyre, från medellågtyska vûren, elda, giva eld.
-
Substantiv
2. fyr med (lustig och så vidare) Almqvist 1843: 'en ärlig fyr', E. Carlén: 'ung fyr', Dalin 1850 (med betydelse 'gosse' och betecknat som provinsialism) = norska, danska Enl. Kock Från fil. för. i Lund 1897 södra 7 f. av föreg, från uttr. ss. driva fyr med (jämför svenska dialekt fyras med), där det neutrala fyr uppfattats ss. med i analogi med driva gäck, narr och den/det, där gäck och narr egentligen äro personbetecknande, fast de också användas som abstrakta. Kanske dock snarare förkortning av ett ord motsvarande lågtyska fîrburs, gesäll utan arbete = nyhögtyska feierbursch; jämför föreg. I svenska möjl., åtm. delvis, lån från norska eller danska
Se även: fyr 1
-
Substantiv
1. fyr n., gyckel och den/det, hålla f. och så vidare, Arvidi 1651, Lucidor, Weste 1807; från lågtyska fir = nyhögtyska feier, högtid, till fira (se den/det och och ferier). — Härtill: fyraben (äldre nysvenska även firabend eller fyrafton), hålla f. = danska fyraben, från medellågtyska vîravent (= nyhögtyska feierabend), aftonen före en hälgdag; särskilt om hantverkare. Jfr följ.
Se även: fyr 2
Källa: Hellquists (1922)