Utforska synonymer och betydelser för vaka
Betydelse:
vaka verb, substantiv
swap_horiz Motsatsord
Vi har inga motsatsord för vaka.
Vaka i Historisk ordbok
Dalin (1850)
-
På den tid, som är bestämd åt sömnen, afhåla sig derifrån, 1 och för någon viss sysselsättning, förrättning, eller för att hindra allt, hvad som kan stöera andras sömn. verb om nätterna, för att studera.
Ex: Vaka öfver ell. hos en sjuk, för att vid behof sköta och hjelpa honom. Vaka öfver ett lik, vaka i ett rum, der ett lik förvaras, i ändamål att bejda för den dödes själ, och att hindra allt, som kan ofreda dess jordiska qvarlefvor. Vaka u´t någon, vka, under det man väntar på någon, och till dess han kommer.
-
Vakande under en natt eller större delen deraf, i och förnågot visst ändamål. De lärdes vakor.
-
Syn: Nattvaka
-
fig.
Ex: Vaka öfver, med uppmärksamhet gifva akt uppå. Vaka öfver någon, hafva omsorg för en säkerhet, lycka. Vaka öfver något, tillse, att det ordentligt fullgöres. Vaka öfver ens uppförane, gifva noga akt derpå, för att hindra afvikelse från skick och ordning. Vaka öfver allmänt väl, bära omsorg derför. (Skämtv.) En vaka öfver oss, se Vaka-öfver-oss.
-
sjöt.
Säges om ett fartyg, då det med lätthet uppbäres af vågorna.
Ex: Vaka tillstånd, se Vakande, n. bem. 2.
Historik & ursprung för Vaka
-
Verb
1. vaka, verb, fornsvenska vaka (ipf. -adhe, pluralis l gg wacto; dessutom starka former i pres. ind. sg., 2 p. sg. imper. och part. pf.) = danska vaage, fornsaxiska wakön, fornhögtyska wachén, wachön (nyhögtyska wachén), angelsaxiska eller fornengelska (700–1100) wacian, vaka (engelska wake), och (?) wacan st. verbet, komma till liv och den/det (säkert bestyrkt?, jämför wcecnan nedan), gotiska wakan st. verbet (uppvisat blott i pres.); av urgermanska *waken (med senare konjugationsväxling *wakōn) och *wakan. leur. rot. ueg i latin vegere, vara livlig, uppröra (se vegetabilier, vegetera, vigilera), sanskrit väjas n., kraft, och så vidare; se för övrigt vacker, vaka 2, 3, va k ar e, vakt, vakt och ocker. — Vakfen, fornsvenska valan, även: vaksam = fornisländska vakinn, danska vaagen, part. pf. till det starka verbet *wakan. Till samma st. verb väl även nysvenska imper. vak upp (jämför fornsvenska imper. vak)', i Bib. 1541 i stället waka vp. — Härtill inkoativet vakna = fornsvenska, fornisländska = danska vaagne, gotiska gawaknan svenska verb, vakna, angelsaxiska eller fornengelska (700–1100) waicnian svenska verb, wcecnan st. verb (ipf. wöc), vakna, växa upp; ett gammalt 77-presens (jämför latin cerno, fornisländska fregna och så vidare), som (jämte vissa andra verb) på grund av sin betydelse kommit att tjäna som förebild för de nord. inkoativbildningarna på -na av typerna blekna, mogna och så vidare — Om kausativet väcka se den/det och
-
Substantiv
2. vaka, substantiv, vakande = fornsvenska, isl,; till föreg.
Se även: vaka 1
-
Substantiv
3. vaka, taltrast, i sht i nordsv. dialekt, i litter.-språk väl blott poet., till exempel Tegnér Frithiofs Lycka: 'Hur vakan sjunger genom lunden', Runeberg Till Franzén: 'Glömmer du . . vid sångerna af näktergalar / Huru Vakan slog?' Grafström, Nybom, Sehlstedt, Klockhoff, alltså flertalet norrlänningar (eller finnar). Även i förb. nattvaka, till exempel Poet. Kal. 1820, C. F. Dahlgren 1829; för övrigt i den äldre zool. litter. anfört som ett norrl. namn, som även skulle ha kunnat brukas om tallbiten (?); Broman nämner i Hels.-Boken 1733 'Nattvakan eller Näktergalen'. Till vaka 1: sjunger ännu sent om kvällen och redan mycket tidigt om morgonen. Möjl. stundom av skalderna på grund av förväxling kallad vaktel (se härom den/det och).
Källa: Hellquists (1922)