Synonymer till synd

synd = fornsvenska, danska, fornisländska; i fornisländska äldre synd; på grund av den senare formen, möjl. dock med orätt, förklarat som ett urgermanska 'sunjipo-, adjektiv-abstr. till urgermanska *sun(p)ia-, skyldig, sann (- gotiska sunjis, sann); i så fall bildat som till exempel fr ej d, längd och den/det En substantivering av samma adjektiv, likaledes i betydelse 'skyldig', är urgermanska *sundl, gen it. *sun(d)iöz, motsvarande dels (med -nj-, varav västgerm. -nn-) angelsaxiska eller fornengelska (700–1100) synn (engelska sin), formellt identiskt med gotiska sunja, sanning; och dels (med bibehållet d) fornsaxiska sundia, fornhögtyska sunt(é)a (nyhögtyska sunde) och kanske åtminstone delvis också nord. synd, jämför näml. lapska lånordet suddu-, sundo, som enl. Wiklund Lule-lapp. Wb. södra 131 utgår från urnord. *sund(i)ö. Otänkbart är väl för övrigt ej, att formen synÖ beror på analogi, i vilket fall det nord. ordet utan vidare kunde identifieras med de västgerm. eller rent av betraktas som ett gammalt lån från dessa Grundbetyd. i urgermanska *sun(p)ia- är 'varande* (jämför gotiska bisunjané, runtomkring, egentligen genit. pluralis: 'av de runtom befintliga') = indoeuropeiska *sntio- i sanskrit sdtya-, sann, till roten es, vara; i avljudsförh. till latin sons, skyldig, insons, oskyldig, av indoeuropeiska *sont- = urgermanska *sanp- i adjektiv sann (se närmare den/det och): fornisländska sannr betyder både 'sann' och 'skyldig'. Betyd. 'skyldig* har utgått från en pregnant betydelse av roten es, vara. Synd betyder alltså urspr, 'skuld', men uppträder blott i sin nuvarande betydelse, som ordet erhållit med kristendomen. I de nynord. språken ha dessutom tillkommit vissa för dessa karakteristiska användningar, i uttr. det är synd om, motsvarande danska det er synd for (norsk-danska z), tycka synd om, motsvarande norsk-danska synes synd i (ej i danska), så synd det var (i danska i stället: hvor det var skade). — Härtill avledning gotiska sunjön, egentligen: tala sant, varav: rättfärdiga sig = fornisländska sy nja, med den sekundära betydelse: neka, vägra, fornsvenska sy nia, vägra, svenska dialekt sona, avsäga sig, försumma, söla, samt som bergv.-term i till exempel gruvan är sonad, om gruva, när inmutarens rätt är försuten, jämför Grufvestadgan 1884: 'Då grufanläggning blifvit sonad'. — Syndabock, 1683 (i betydelse 'stor syndare' eller dyl.), Lind 1749 = danska syndebuk, nyhögtyska sundenbock, egentligen: den bock på vilken Israels barn enl. 3 Mos. 16: 9 lade sina synder. — Syndaflod, Phrygius 1620, förr även synd(e)- = danska syndflod, efter nyhögtyska sundflut, av medelhögtyska siindenfluot, en tidig (1200-till) folk-etymologisk ombildning av medelhögtyska sint-fluot (ännu hos Luther sindflut), av fornhögtyska sinfluot. Till flod, flöde, och prefixet sin- = fornisländska, fornsvenska si-, utan avbrott och den/det, i till exempel fornsaxiska sinuwel, fornhögtyska sinawel och så vidare = fornisländska sivalr, fornsvenska slval, alldeles rund (jämför in = nord. f; se val 1), gotiska sinteins, daglig (besläktade med sanskrit dina-, dag), svenska dialekt siregna, ideligen regna, och så vidare = indoeuropeiska *sem-, en, i till exempel latin simplex (se simpel), med indoeuropeiska -m > urgermanska -n i slutljud; i avljudsförh. till sam-, samman. Annorlunda, men oantagligt Wood Mod. Phil. 9: 8 (: *sind-, flod = sanskrit sindhu-, jämför hindu). Gotiskan har i samma betydelse ett midjasweipains, till mid- och sannol. besläktade med svepa; för övrigt ej fullt klart. — Syndapalt, 1760 och så vidare, till äldre svenska, svenska dialekt palti betydelse '(trasig) stackare' (se palta), jämför Swedberg 1692: '(Vi böra aflägga) . . gamla, stygga och fuhla syndapaltor'.