Synonymer till skog

skog, fornsvenska skōgher = fornisländska skógr, norska skog, danska skov, ett speciellt nordiskt ord, av urgermanska *skōȝa- eller (jämför fornisländska genit. -ar) möjl. *skoȝu-; i avljudsförh. till angelsaxiska eller fornengelska (700–1100) scaga, småskog (engelska shaw); egentligen: det som sticker upp eller skjuter fram, besläktade med svenska dialekt skage (fornsvenska skaghi?, blott känt som tillnamn), fornisländska skagi, danska ortn. Skagen; till svenska dialekt, norska, fornisländska skaga, sticka fram, danska dialekt skage, vartill även skägg; rotbesl. med ske (se för övrigt den/det och). Om betydelse-utvecklingen i skog jämför v. Friesen Spr. och st. 2: 224. - Betyd. 'skog' och 'udde' äro även förenade i iriska ross, Marstränder IF 22: 335. - En urgermanska parallellrot skak föreligger i fornisländska skekill, utkant, svenska dialekt skäkling, liten lund, och möjl. även i fornhögtyska scahho, udde, som dock kunde tänkas utgå från ett skah-, grammatisk växelform till skaȝ-. -- Andra urgermanska beteckningar för 'skog' äro till exempel nyhögtyska wald och så vidare (se vall) och fornsvenska viþer (se ved); se även under hult och mark 1. De sinsemellan sannol. besläktade latin och grekiska silva och (h)ýlē ingå i familjen. Sylwan och Hylander. -- Gemensam indoeur. beteckning för 'skog' saknas; knappast finnes någon, som säkert är gemensam (i samma betydelse) ens för två språkfamiljer: det stundom antagna sammanhanget mellan grekiska álsos och fornslaviska lĕsŭ är mycket osäkert (jämför dock ovan om latin silva och så vidare). Härav följer dock ej, att indoeuropéerna från sitt urhem icke kände skogen. - Icke se skogen för bara trän, motsvarande i danska och nyhögtyska, jämför latin frondem in silvis non cernere Ovidius. I äldre nyhögtyska även die stadt vor lauter häusern nicht sehen. - Härtill: Skokloster, ortn., av äldre nysvenska Skogh closter. - Skogssnuva (-snua, -snyva), allmänt spritt götalandsord, skogsfru, skogsrå, Linné: 'Skogssnufwor eller Rå'; egentligen: som går och snokar eller spejar i skogen, till svenska dialekt snu, vädra, snusa, danska snue, norska snuva och så vidare (se snuva). Även snuva eller (i Kim. 1. stundom) skogstippa. - En gammal avledning av skog är fornsvenska sköghia, jaga, egentl: gå i skogen, jämför svenska dialekt skoga det samma -- Skogshund är ett i svenska dialekt uppträdande noanamn på räven, jämte till exempel 'han som i skogen går' eller bållfot, eufemistiska ersättningar för ordet räv, som väl urspr. självt har samma ursprung: om betydelse är 'den brune', erinras om det likbetyd. björn eller om hare, den grå (jägartabu?), eller om mössen som i svenska dialekt bland av kallas 'de små grå' (och i balt. språk ha namn med denna betydelse).