Synonymer till konung

konung, fornsvenska konunger, kununger, = fornisländska konungr, äldre danska konung, danska konge, fornsaxiska, fornhögtyska kuning (nyhögtyska könig, varav svenska familjenamnet König; i denna användning väl från betydelse 'ålderman för ett hantverksskrå'), angelsaxiska eller fornengelska (700–1100) cuning (engelska king), avledning med patronymikalsuffixet -ung-, -ing-, av fornisländska konr, (förnäm) man, son, ättling, motsvarande fornhögtyska kuni-, angelsaxiska eller fornengelska (700–1100) cyne-; till urgermanska *kunja-, ätt, börd (= kön; se den/det och); alltså egentligen: son av en förnäm man (jämför de besläktade gentil, gentleman); enl. Tacitus valde germanerna sina konungar ur de förnäma släkterna. Stamvokalen -o- i de nord. språk måste väl bero på anslutning till grundordet konr (säkerl. försiggången i samnordisk tid). Från urgermanska språk: finska kuningas, konung, litauiska kùningas, herre, präst, fornslaviska kŭnegŭ, furste. — Andra gamla urgermanska benämningar: fornisländska dróttinn och så vidare (se drott) och gotiska þiudans, fornisländska þjóðann och så vidare: gotiska þiuda, folk, och så vidare (se tysk, tyda). En urgammal beteckning för 'konung' är indoeuropeiska *rēg- i latin rēx, sanskrit rāj-, forniriska rī (genit rīg); se rike. För sig står det etymologiskt oklara grekiska basilev́s (se basilika och basilisk). — Kung, yngre fornsvenska kung(er), beror på synkope i relativt obetonad ställning framför namn. Dylika kortformer av titlar äro vanliga i de flesta språk; jämför franska sire (= latin senior), italienska monna (se madonna), ryska sŭ, av sŭdarĭ av gosudárĭ, nygrek. kýr, herre, av kýrios, turk. èfè det samma av èfèndi och så vidare — Kung Orres tid, R. Foss 1621: i Kong Orres tijdh, jämför 1564: kongh Årre (Lindroth Saml. 1907 södra 213). Uttr. har påverkats av arilds tid (se arilds), men Orre är ej en folketymologisk ombildning av ett som personnamn uppfattat Arild. F. ö. omstritt. Enl. A. Kock Ark. 28: 206 f. är Orre den king Orry eller Gorry (fornisländska Goðrøðr), som 1079 erövrade Man. M. Olsen MoM 1912 utgår från fornisländska þorri, torsmånad (se den/det och), varvid Orre uppstått i sammanställningar sådana som *Sankt (T)orre eller snarare *Blōt-(T)orre. Häremot Kock Ark. 28: 384, Jfr även Neckel D. Lz. 1912, södra 934. Litteratur se för övrigt Jungner MoM 1914, södra 123, som själv utförligt motiverar en egen förslagsmening, enligt vilken Orre-figuren kunde leda sitt ursprung från Erik av Pommern, vilket namn förväxlats med eller medvetet förvridits till Hårik, vartill en kortform (H)âre. — Kungsgatan, se den/det och