Synonymer till halt
Utforska synonymer och betydelser för halt
Betydelse:
— "han är lite halt efter benbrottet"
Betydelse:
— ""Avdelning – halt!" beordrade kaptenen"
Betydelse:
— "halten av guld i legeringen"
halt
Om en person eller ett djur som är skadat, sjukt eller på annat sätt har nedsatt gångförmåga och därför går stappligt, snett eller med tydlig rörelseinskränkning.
haltande rörelse
Används om någon som går på ett ojämnt, stapplande eller linkande sätt på grund av skada eller fysisk svaghet.
swap_horiz Motsatsord
Vi har inga motsatsord för halt.
halt
Används om en viss mängd, andel eller grad av något, ofta i uttryck där man anger hur stor del något utgör eller hur hög koncentrationen är.
andel och grad
När halt syftar på hur stor del, andel eller grad av en egenskap som förekommer i en blandning, företeelse eller företeelses styrka.
halt som kvalitetsmått
När halt används om halten eller innehållet av ett ädelt eller värdefullt ämne, särskilt i metall, smycken eller material där värdet bedöms efter renhet eller sammansättning.
Används om en kortare avbrytning i aktivitet, rörelse eller arbete, alltså en tillfällig paus eller vila.
swap_horiz Motsatsord
Vi har inga motsatsord för halt.
halt interjektion
Interjektion som används som ett uppmanande kommando för att få någon eller något att stanna omedelbart, särskilt i militär eller ordnad marsch.
stoppsignal vid marsch
Används som ett kort och bestämt avbrytande kommando för att få en person eller grupp att upphöra med förflyttning.
swap_horiz Motsatsord
Vi har inga motsatsord för halt.
Halt i Historisk ordbok
Dalin (1850)
-
Hvad ett ämne innehåller af andra ämen, som hafva högre värde. Säges isynnerhet om metaller. Halten af kopparmalm, jernmalm, och så vidare Bildar en mängd sammanästtningar, såsom: Guld-, Silfver-, Koppar-, Jern-, Salpeterhalt, med mera
-
Uppehåll, som krigsfolk gör i sin marsch.
Ex: G-ra halt En lång halt Under halten. Säges i utsträckt bem. även om det uppehåll, man gör i en vandring, på resor, o. s. v.
-
Som haltar. Han är halt - Brkas ävf. substantivt. En halt, ett par h.a,
-
Ett mynts metallvärde.
Ex: Halten i ett guld- eldler silfvermynt. Mynt af god ell. fullh., som har sitt fulla metallvärde. Mynt af sämre halt,
Syn: Ringhaltig
-
Ställe, der krigsfolk gör uppehåll på marsch.
-
Det innehåll af mineal, som finnes hos ett mineralvatten.
Ex: Mest i sammansättningar . ex.: Jernhalten, svafvelhalten af ett helsovatten.
-
jäg.
Benämning på vissa ställen vid en skallplats.
Ex: - Int.
-
fig.
Inre värde. beskaffenhet. Den mannens sanna halt är ganska svår att bedöma. Deta röjer tillräckligt -halten af hans läror.
-
Kommandoord, hvarigenom man befaller en trupp att stanna.
Ex: Halt!
-
Tillrop, hvarigenom tillkännagifves, att man bör hålla upp, stanna med något.
Syn: Håll! Håll upp! Stopp!
Historik & ursprung för Halt
-
Adjektiv
3. halt, adjektiv, fornsvenska halter = fornisländska haltr, danska halt, gotiska halts, fornsaxiska halt, fornhögtyska halz, angelsaxiska eller fornengelska (700–1100) healt (engelska halt), halt, men i vissa språk även lam (i gotiska blott med denna betydelse); av urgermanska *halta- = indoeuropeiska *koldo- i ryska koldyka, halt person och så vidare; jämför för övrigt grekiska kólos, stympad (se Hildur, hull), eller kyllós, krökt, missbildad. Jfr med avs. på betydelse-växl. lam. — Haltébolink, skämts., enl. Lindroth Festskr. till Sdw. södra 124 av halte *boglinker, ursp. om en häst, som linkar av skada i bogen; jämför hästsjukdomsnamnet boghälta. Därav vore det sydsv. haltebonick en yngre variant. — Halta, verb = fornsvenska = angelsaxiska eller fornengelska (700–1100) healtian med flera Halta på båda sidor i bildl. användning, efter bibeln 1 Kon. 18: 21: »Huru länge halten I på båda sidor?» — Hälta, halthet = norska helta, avledning på -iōn (eller efter mönstret av sådana), till halt; jämför fornsvenska hælti det samma = fornisländska helti f., av urgermanska *haltēn-.
-
Substantiv
2. halt, substantiv, i sht milit., 1700 (neutr.); från nyhögtyska halt, uppehåll = halt 1. — Såsom kommandoord, 1679, från nyhögtyska imper. halt(e) till hallen, hålla. Det stundom tidigare uppträdande halt, håll!, till exempel Prytz 1622 är väl en inhemsk imperativform till hålla (växlande med hålt).
-
Substantiv
1. halt, substantiv, värde och dyl., U. Hiärne 1687 (om malmarter); från nyhögtyska halt, egentligen: innehåll; till halten = hålla; egentligen = halt 2. — Härtill: -haltig = nyhögtyska, i underhaltig och så vidare
Källa: Hellquists (1922)