Synonymer till ödla

ödla, i vissa svenska dialekt även örla och *ögl(a), varom nedan, fornsvenska ödhla, ydhla = fornisländska eðla, eyðla, norska ødla (öla, örl, eîle med med), äldre danska öd(e)le, danska øgle; med åtm. delvis dunkel vokalväxling och oviss härledning. Enl. förf. Etym. Bemerk. södra X f. n. (och sedermera bland av Torp Etym. Ordb. samt med tvekan Falk-Torp) utgå de olika formerna från urgermanska *aiðulōn, *iðalōn, *iðulōn till indoeuropeiska roten idh, aidh, brinna, glänsa (varom under id 1), närmast till ett färgadj. på -al, -ul, motsvar. (med annat avljudsstadium) nyhögtyska eitel = svenska idel (egentligen: glänsande), vartill nyhögtyska fisknamnet aitel, Leuciscus cephalus eller latifrons, färna (förf. Språkv, sällsk. i Ups. förh. 1891 — 1894 södra 98); i så fall egentligen: den rödbruna eller dyl.; jämför till exempel grekiska píngalos Hesych., ödla: sanskrit piñgala, brun. Denna härledning synes mig alltjämt sannolik, men snarast ha samtliga formerna utvecklats ur en gemensam stamform, och i så fall utan tvivel *aiðulōn, varav *øyðla = ödla (någon berättigad anledning att förneka möjligheten av u- omljud av ai torde icke finnas; Noreens konstruktion, Aschw. gr. § 69 av 2, *aiþwilōn är obehövlig och från ordbildningslärans synpunkt knappast antaglig). No. eila å ena sidan och fornisländska eðla å den andra kunna med Kock Sv. ljudhist. 1: 200 förklaras ur *aiðilōn under antagande av accentväxling (med ljudlagsenlig acc. 1: eðla, med analogisk acc. 2: norska eila). Fsv. ydhla har snarast utvecklats ur ödhla; jämför Kock anf. arb. 2: 33. — Ty. eidechse (fornhögtyska egidehsa) = fornsaxiska ewithessa är ej besläktat (bland av fört samman med grekiska óphis, orm, av *ogᵘ̯hi); för övrigt uppträdande med skiftande, på ombildning beroende yngre former. Med dessa bör ock sammanhållas angelsaxiska eller fornengelska (700–1100) áðexe(engelska ask[er], vattenödla); dess áð- överensstämmer väl blott tillfälligtvis med aið- i ödla. — En sammansättning med orm- föreligger i äldre nysvenska ormärla (= äldre nysvenska och svenska dialekt ormil(l)a med med; alternativt ännu hos Dalin 1853), med samma övergång av -ðl- till -rl- som i dialekt örla ovan (jämför norska örl); se särla och Noreen Aschw. gr. § 257. 2 anm. 5. Norrl. och östsvenska dialekt ögl- beror på en speciellt dialektisk ljudutveckling. — I övrigt ega de indoeur. språken en mängd sinsemellan obesläktade bildningar för 'ödla'. En del beteckna ödlan såsom 'den med fötter eller ben försedda' i motsättning till ormen; jämför svenska dialekt fyrfota (allmänt), norska fjorfølla, danska firben, nyhögtyska dialekt viergebein (jämför franska dialekt catrepiš och senlat. quadrupedia); latin lacerta (franska lézard, engelska lizard, även i alligator {se den/det och], till latin lacertus, överarm; dock ej alldeles säkert), grekiska kōlṓtēs (: kõlon, ben, led; se kolon), sanskrit pallī (*padl-, till fot, Lidén KZ 40: 260) och så vidare; en del andra äro etymologiskt dunkla. Även krokodil (grekiska krokódeilos) var urspr. en grekiska-jonisk beteckning för ödla. Gemensam indoeuropeisk beteckning saknas; samtliga namnen äro enspråkiga eller stanna inom språkfamiljen (lån och ovissa etymologier franräknade). — Möjl. kan den rika terminologien bero på eufemistiska hänsyn. En del såsom nyhögtyska eidechse och svenska dialekt fyrfota göra intryck av omskrivningar ('kenningar') av samma slag som till exempel de under nalle och spindel anförda.

Se även: id