Synonymer till vittne
Utforska synonymer och betydelser för vittne
Betydelse:
— "han råkade bli vittne till den svåra olyckan"
Betydelse:
— "försvaret kallade in ett nytt vittne"
swap_horiz Motsatsord
Vi har inga motsatsord för vittne.
Vittne i Historisk ordbok
Dalin (1850)
-
Person, som vittnar i en rättegångssak. Höras som verb Afhöra vittneneutrum Ett vittnes utsago.
Ex: Vittnet förklarade, att . . . . Efter aflagd ed berättade vittnet följande. Kalla, stäma någon till vittne Framskaffa vittnen. Åberopa någon som vittne Taga vittne på, till någon vid en händelse närvarnande förklara, att man fordrar, det han skall vittna derom. Han tog alla de närvande till vittnen.
-
Person, som är närvarande vid en händelse och således kan bevittna den. Vaa, bliva verb till ett brott. jag var verb till, att han slog honom. Jag har vittnen på det. Vittnena til uppträdet aflägsnade sig.
-
i allmänhet
Den, som intygar, kan intyga något. Han är mitt verb, att jag ej yttrade mig så. Gud är mitt verb, att man förtalat mig Taga Gud (himlen) till verb på sin oskuld.
-
Vittnesbörd.
Ex: I uttycket: Bära vittne om, vittna om.
-
minör
. Fnöskbit af lika storlek och antänd på samam gång som den, hvilken skall antända en mina.
Historik & ursprung för Vittne
-
Substantiv
vittne, fornsvenska vitne, bevis, bevisning, vittnesbörd, intyg med med, konkret: person som vittnar = fornisländska vitni, danska vidne, en speciellt nordisk bildning. Väl av urnord. *witania-, avledning av *witan-, vittne, som vittnar, i medellågtyska wete, fornhögtyska giwizo, angelsaxiska eller fornengelska (700–1100) gewita och så vidare, till *witan, veta; alltså: den som vet något; i avljudsförh. till forniriska fiadu det samma (av *u̯eidon-), med samma avljtidsstadium i gotiska weitwôþs, vittne, egentligen part. pf. till samma *wi-tan, dock i den även uppträdande betydelse 'se' (jämför latin vidēre; se veta), motsvarande grekiska eidṓs, egentligen: som har sett (av indoeuropeiska *u̯eid-u̯ōt-); jämför grekiska idyĩoi pluralis, vittnen (av *uid-), sanskrit vēttar-, vittne, och polska s'viadek, ävensom det likbetyd. sanskrit sākṣín, egentligen: åskådare. — N-et i vittne härleder sig alltså från den till grund liggande n-stammen (Falk-Torp södra 1375), såsom till exempel i fornisländska birna, björninna, till urgermanska *beran- (= nyhögtyska bär); dock äro även andra bildningsmöjligheter tänkbara (förf. Ark. 7: 40). — Utvecklingen från betydelse 'vittnesbörd' till 'vittne' (person) har motsvarigheter i till exempel engelska witness, egentligen: vittnesbörd, och franska témoin av latin testimōnium, vittnesbörd; tydl. från uttr. såsom 'taga till vittne', dvs. till avläggande av vittnesbörd (jämför bud, budbärare, från skicka bud och den/det, vakt, väktare, från sätta vakt och den/det). Den abstrakta betydelse kvarlever i bära vittne om, fornsvenska bære vitne = danska bære vidne om. — Ett annat nordiskt ord för 'vittne' är fornsvenska vātter (om person) = fornisländska váttr, av urgermanska *wah-tu- = indoeuropeiska *u̯ok-tu- till latin vocāre, kalla, och så vidare (se vokal), jämför fornhögtyska giwaht, omnämnande med med (urbesl. med epos och så vidare); alltså egentligen: som berättar; med avledning fornsvenska vætte = fornisländska vǽtti, vittnesmål, ed. — En tu-stam *mar-tu- (av samma slag som i fornsvenska vātter) ligger till grund för grekiska mártys, vittne, och för r-avledning grekiska mártyros, egentligen: som erinrar sig (besläktade med latin memor, ihågkommande; se martyr). — Betyd. 'som vet eller känner' ingår även i fornhögtyska urchundo, vittne (se urkund), och det urbesl. sanskrit jñātár-, till jñā, veta. — Ty. zeuge betyder 'en som intygar' (se betyg, intyg, övertyga). — Om latin testis, väl egentligen: den tredje, se testamente och testikel. — Vittnesbörd, fornsvenska vitnisbyrþ, motsvarande fornisländska vitnisburðr, till börd i dess grundbetyd. 'bärande'; jämför bära vittne ovan.
Källa: Hellquists (1922)