Synonymer till vante

vante, svenska dialekt också, vatte (med -tt- av -nt-), med former på -e åtm. på 1600-till (till exempel Lex. Linc. 1640 under chirotheca, O. v. Dalin) = danska vante; utvidgning av fornsvenska vanter, vatter = fornisländska vǫttr, norska, dalm. vott, danska dialekt vat med, jämför lågtyska want f. (nyhögtyska wanten, sjömanshandskar, från lågtyska), av urgermanska *wantu-, varav det urgamla finska lånordet vanttu, vantus. Från urgermanska språk: franska gant, italienska guanto (mlat. vantus). Möjl., enl. vanligt antagande, av urindoeuropeiska *u̯ondhnú, till verbet vinda (såsom till exempel hatt av indoeuropeiska *kadhnú- och kanske galt av *gholdnú), alltså egentligen: det virade, om bindsle kring hand eller arm, vilken betydelse kvarlever i fornisländska bandvettlingar (av -vantling-), om band som i en saga en gosse virar om sina händer; jämför fornisländska vindingr, om de tygremsor, som man lindade kring undre delen av benet, ävensom norska vevlung, bindsle kring handleden, till väva (jämför Falk Awn. Kleiderk. södra 89). — Fordom synes en viss språklig och även saklig beröring ha egt rum mellan ärmen och vantarna. Ryssarna betecknade de urspr. utifrån kommande handskarna med ord som voro avledda av ordet för 'ärm' (rukávŭ), och perserna brukade (enl. Xenophon) inför konungen sticka sina händer i de långa ärmarna på rocken, vars namn återges med kándys (κάνδυς). På grund härav förmodar Schrader Reallex. 2:dra uppl. södra 440, att detta ord, som i urgermanska givit ett *hwantus, mlat. vantus, i nord. språk lånats från mlat. (liksom till exempel fornisländska mǫttull av mlat. mantulum); uddljudande hw- hade i urnord. språk annars kvarstått. Dock osäkert, om också motsvar. handske och säkerl. även fornisländska glófi ha främmande härkomst. — Vante med motsvar. betecknade i nord. språk äldst (åtm. i regel) såsom ännu en handbeklädnad utan fingrar; jämför dock fornsvenska fingervanter (-vante?) och nysvenska fingervante. Mlat. vantus betyder däremot vanl. 'handske' (så till exempel franska gant). Om ett annat ord för vante, franska moufle och så vidare, se under muff 1. — Förhistoriska benämningar för 'vante' och 'handske' saknas (i motsats till förh. med beteckningar för 'sko'). — Ordet brukas sedan länge i nedsättande betydelse, till exempel 1668: 'intet achta dhem mer än gambla wantar'; även om personer: en riklig vante = danska — Dessutom i åtsk. stående uttr. till exempel lägga vantarna på, till exempel E. Lundgren 1843, Blanche 1847 och så vidare; slå vantarna i bordet, ge upp staten, göra konkurs, till exempel Dalin 1853, Topelius 1856, möjl. egentligen ett bleknat minne av någon symbolisk rättshandling (jämför till exempel det forna bruket av handsken vid utmaningar); stå väl i vantarna hos någon (förr även vara), till exempel Weste 1807, Grusenstolpe 1840, jämför S. Knorring 1838: 'stod mycket väl i Fröken Reginas vantar', ett bokstavsrimmande uttr. (väl och vantarna); tappa vantarna, förlora koncepterna, redan till exempel hos Chronander 1649. — Ingår även i uttr. 'det går så lätt som att lappa vantar', åtm. i dialekt ofta med tillägget i månsken; och förr dessutom i 'stiga upp som en sol och falla (ned) som en vante', till exempel O. v. Dalin; nu i stället 'falla ned som en pannkaka, skinnpäls' och möjl. andra liknande.

Se även: vinda