Synonymer till vår

1. vår, poss. pronom., i dalm. även *ōr (jämför nedan), fornsvenska vār = fornisländska várr (or-), danska vor (i äldre danska och i nda. talspr. vores med sekundärt -es). Man vill mycket ogärna skilja detta ord från de övriga urgermanska: gotiska unsar, fornhögtyska unsêr (nyhögtyska unser) fornsaxiska ûsa-, -e, angelsaxiska eller fornengelska (700–1100) ús(s)er, úre (engelska our), till uns- i oss. Sannolikt har i äldre tid böjningen varit: (fornisländska) nom. sg. med *unnarr (av unʀ-, med grammatisk växling av uns-), dat. órum, pluralis nom. órer (av *unʀ-reʀ), där *unnarr ersatts av *ōarr eller *ūarr (jämför yð(v)arr : yðrum), varav várr. Den tvåstaviga formen finnes i gotländska ævar, enl. Noreen av *ūar. Se (Noreen och) Friesen Nord. språkh. 1: 63 f. (med litter.). — I alla händelser säkerl. ej, såsom stundom antagits, till pron.-stammen u̯e (se vi 2); ej heller (med Brugmann Ber. den/det sächs. G. den/det W. 1908, södra 11 f.) av urgermanska *nǣra- (jämför iriska nār) med v för n efter pronom. vi. — Nom. våran (dialekt och vard.), i till exempel 'våran prost', utgår från en analogiskt uppkommen ackus. sg. mask. (yngre fornsvenska vāran), vartill, med våran uppfattat som ett adjektiv på -an, neutr. vårat; dialekt vånn, vår, från den normala fornsvenska ackus. vārn. — Genit. sg. med fornsvenska vārs kvarlever i vissa uttryck, varom under vaserra.

2. vår (årstid), fornsvenska vār f. = fornisländska vár n., norska vaar med och n., danska vaar c. (förr även n.), utan motsvar. i gotiska eller väst-urgermanska språk, av urgermanska *wǣzra- = indoeuropeiska *u̯ēs-ro-, varav latin vēr n.; jämför grekiska éar (av *u̯esar), sanskrit vasar, tidigt, avestiska (fornöstpersiska) vañri-, vår (av *vasri-), armen. garun (av *vasr-), litauiska vasarà, sommar, samt med n-avledning sanskrit vasantá-, vår, fornslaviska vesna, sommar, och så vidare; alltså en gammal indoeuropeisk beteckning; för övrigt ett av de icke så få nordiska ord som först i utomgerm. språk ega närmare anknytning (se agn 2, får, vämjas, årder). Föres ofta till roten au̯es, lysa, jämför öster. — Det är kanske ej en tillfällighet, att ordet bildats med r-avledning liksom sommar och vinter. — Mytologisk innebörd har sammans. i västsv. dialekt våroxe, om dallringen i luften, då jorden vår och sommar starkt uppvärmes av solen; jämför våroxen dricker, går, ryker, Rietz, Jungner Gudinnan Frigg och Als härad södra 204; i Ydre hd Östergötland: solhjort, soloxe; tydl. ett minne av en växtlighetsdemon, jämför föreställningarna om bäckahästen, gloson, urkon, ärtak(a)tten med med — Ett, som det förefaller, inhemskt ord för 'vår' ingår i forngutiska lāþigs, om våren, svenska dialekt lådi(n)g, lade, låe med med, vår, vårtid, från Norrl., Sveal. och Vrml.; jämför Rz södra 387, Lindroth Spr. och st. 12: 91. Enl. en ganska bestickande hypotes av Björkman Anglia Beibl. 29: 336 är dock ordet (möjl. på 1200-till) lånat (antagl. i samband med pälshandeln) från medelengelska uttr. ss. our ladye in march, þe lady in lent, 'Lady-day', Vårfrudagen. — Om en annan urgermanska beteckning för 'vår', nyhögtyska lenz och så vidare, se under lång. Jfr för övrigt nyhögtyska frühling: früh, tidig (se frukost), och franska printemps, av latin prīmum tempus, egentligen: den första tiden, som erinrar om svenska dialekt framtiden Skåne i samma betydelse — Avledn.: verbet våras, motsvarande fornisländska vára(st), norska vaarast, medan somra (-s) och vintra endast förekomma i dialekt (dock förtjänta att upptagas i riksspr., såsom också stundom sker i poesi). Isl. och norska ha även hausta, bliva höst, vars östnord. motsvar. hösta och høste däremot betyda 'skörda' (i svenska dock med dialekt anstrykning utom i inhösta).