Synonymer till kull
Utforska synonymer och betydelser för kull
Betydelse:
Betydelse:
kull adverb
Används i uttryck för att ange rörelse eller läge nedåt så att något välter, störtar eller hamnar på marken. Ordet förekommer främst i fasta eller halvfasta uttryck som beskriver att någon eller något blir fällt eller ligger i marknivå.
ned på marken
Synonymer som används när någon eller något förs eller faller omkull, så att det hamnar på marken eller i en horisontell position. Vanligt i både konkret och överförd betydelse.
swap_horiz Motsatsord
Vi har inga motsatsord för kull.
kull substantiv
En grupp ungar som fötts vid samma tillfälle av samma mor, särskilt om djuren hålls som en samlad kull eller svärm.
avkomma i samma födsel
Används om en samlad grupp ungar som kommer från samma födsel eller kläckning, ofta i zoologiskt eller vardagligt sammanhang.
En samlad grupp barn, särskilt syskon eller barn som hör ihop i en familj eller åldersgrupp.
syskon- eller barnskara
Används om en grupp barn, ofta syskon, som betraktas som en gemensam skara.
En grupp personer eller ting som hör till samma år eller tidsperiod, särskilt människor födda samma år eller produkter från samma tillverknings- eller skördeår.
ålders- eller tidsgrupp
Används om en samling som tillhör samma årgång eller generation, ofta i utbildnings-, befolknings- eller produktionssammanhang.
swap_horiz Motsatsord
Vi har inga motsatsord för kull.
kull substantiv
Barnlek där man knackar eller nuddar någon så att den blir 'den' i leken eller så att turen går vidare; används i uttryck och leksammanhang där någon får en lätt stöt eller beröring som del av spelet.
swap_horiz Motsatsord
Vi har inga motsatsord för kull.
Kull i Historisk ordbok
Dalin (1850)
-
Samteliga barnen af ett äktenskap. Vara af första, andra kullen.
-
i gamla spårket
Hjessa, hufvud. Deraf Omkull ell. Kull, Kullbytta.
-
Syn: Omkull
-
Ungar af djur, på en gång födda.
-
Den del af en hatt, som betäcker hjessan.
Ex: Kullen på en hatt. Har sammansättningen Hattkull.
Historik & ursprung för Kull
-
Substantiv
2. kull i hattkull, äldre nysvenska även: huvudskalle, hjässa, svenska dialekt också koll det samma, fornsvenska kulder (-o-), topp, hjässa, huvud = fornisländska kollr, huvud, rund topp, norska koll, topp, hårtofs, hattkull, hög med med, äldre danska kuld, hjässa, medellågtyska kol, huvud med med, av urgermanska *kulna-, besläktade med sanskrit gula-, gulikā, kula, huvud, och så vidare; se Persson Indog. Wortf. södra 66; jämför kulle, kulla, kullig samt under kjusa. — Samma ord ingår i bergn. Kullen (med enstavighetsaccent) Skåne.
-
Substantiv
1. kull (barn-), fornsvenska kulder (-o-), samtliga barn i samma äktenskap, kull av vilda djurs ungar med med = forndanska kol(l), kul (danska kuld), norska dialekt kold, kuld (med och f.), av urgermanska *kulþa- (och *kulðō-). Vanl. fört som avljudsform till gotiska kilþei, moderliv, inkilþô, havande, angelsaxiska eller fornengelska (700–1100) cild (engelska child), barn, besläktade med sanskrit jaṭhára- (*gelth-); med motsvarande betydelse-utveckling i franska ventrée, kull, till ventre, bland av moderliv. Jfr bland av Persson Indog. Wortf. södra 74, som anser kult besläktat och antager en grundbetyd. 'välvning'. Annorlunda emellertid Lidén IF 19: 335 f.: till litauiska gulta, djurläger, guliù, ligger, lägger, grekiska gōleós, ide, och så vidare; jämför till betydelse till exempel norska böle, både 'näste' och 'kull'; alltså med en urspr. betydelse av 'bädd, läger'.
-
Adverb
3. kull, adv., i i kull, om kull, fornsvenska um kull = fornisländska um koll, norska i koll, danska omkuld, i östsvenska dialekt även åkull, till kull 2, alltså: över ända. Härtill även sammans. kullkasta och så vidare, jämför fornsvenska kasta um kull, senisl. hrinda um koll.
Källa: Hellquists (1922)