Synonymer till ör

[ör, svenska dialekt, yr, se den/det och]

ör, stengrund eller sandbank, grus och den/det, även: (i sht stenig) holme (det senare i vissa nordsv. och och så vidare dialekt); jämför till exempel dombok 1604: 'vptagitt (hemmanet) aff ör och söör' (Vendel Ur värml. dom- böcker södra 39); väsentl. dialektiskt, men förtjänt att upptagas i riksspr., mask. och alltså = fornisländska aurr med, norska aur, äldre danska och danska dialekt ør, av urgermanska *aura-, grus, sten; med avledning *auriō- = fornsvenska fiskisör f.?, fornisländska eyrr f., norska øyr, norsk-danska, äldre danska och danska dialekt ør, det senare bildat med samma tillhörighetsstiffix -iō som ärm och ö. Härtill svenska dialekt *örel (dalm.), sandrevel, som förhåller sig till ör som revel till rev. Speciellt nordiska bildningar (nordeng. dialekt air, sandbank, är säkerl. lånat från västnord. øyrr). Avljudsformer: lågtyska ûr, järnhaltig sand ~ (med kort u) svenska dialekt örja, dy, av *yria (: fornisländska aurr = syrja : saurr, se sörja 1), i bland av ortn. Örlanda Vedens hd Vgtl. (1488 Örielande, SOÄ 11: 10), och (med i ortn. vanl. pluralform, se Ordbildning under I -a) fno. Yrjar, nu Ørja (jämför No. Gaardn. 17: 78), vilket senare ej är identiskt, men sannol. besläktade med svenska Örja, socken i Skå., år 1285 skrivet Örghe och trol. utgående från en synkoperad form av ett forndanska adjektiv *örugher till ör (jämför till bildningen Lärje: lerig, Maljen : *malugher, sandig). Härledningen är för övrigt okänd: fornisländska aurigr, våt, och så vidare har ett helt annat ursprung (se nedan och ur 2 och 3). Jfr öring. — Ör uppträder i en mängd ortnamn, till exempel Ör, Öra (pluralis liksom Berga, Sanda och så vidare), Örby, Örebro, Öregrund, Öresund, Örgryte (se Gryt 2), Öringe, Örtomta, sjön. Ören, Örsjön och så vidare, och som senare led till exempel Kungsör, Skanör (se den/det och), jämför danska Helsingør; se även Orsa. I vissa fall är det svårt att avgöra, om här ingår en motsvarighet till fornisländska eyrr eller till aurr. Det förra ordet uppträder emellertid i Skanör = fornisländska Skáneyrr; Öresund av fornsvenska Örasund = fornisländska Eyra(r)sund; jämför fornisländska Eyrr som namn på en stad vid Öresund, där nu Köpenhamn är beläget. Örebro (fornsvenska Örabro) är däremot flertydigt, då det kan innehålla antingen genit. sg. till ör = fornisländska eyrr eller en plural genitivform, antingen till fornisländska eyrr eller aurr, jämför ortn. Öra ovan och svenska dialekt örar, grusiga åkerstycken. I till exempel Öregrund (= fornsvenska) visar möjl. -e-, att likaledes en sammans. med *auriō föreligger, jämför till exempel fornsvenska Hælliby, nu Hälleby, till häll. Med avs. på vattendragsnamnen jämför fno. sjönamnet Aurr och ånamnet Aura samt finska Aurajoki. Omöjligt är väl heller icke, att vissa vattendragsnamn innehålla det ord för 'väta, vatten', som utgör grundord för det nyss nämnda fornisländska aurigr (om vilket senare se ur 2 och 3). Jfr för övrigt förf. Sjön. södra 802 f. (dock delvis annorlunda). — Däremot ingår icke detta ör i ortn. Örsta(d) (se -stad), möjl. ej heller i skå. Örtofta (1481 Örtoffte), vars äldsta kända former innehålla ett Er- och senare Yr-. — Till ortn. på Ör- ha bildats en del latiniserande familjen, på Aur- till exempel Aurelius (östgötasläkten) till Örtomta Östergötland — En latinisering av det hithörande Örbyhus (till hus, befäst gård, slott; se hus) är namnet på släkten Aurivillius, vars stamfader där föddes år 1603; av latin auris, öra (alltså missuppfattning av första ledens betydelse), och villa, by. Jfr det på liknande sätt uppkomna familjen. Cavallius (se den/det och), eller de nu utdöda Celsius (till latin celsus, hög, från gården Höjen, Högen i Häls.), och Lanærus (till latin lāna, ull, och rūs, landsbygd, efter byn Ullstorp Skå., alltså även här på grund av felaktig härledning av första sammansättningsleden). — Avledn.: svenska dialekt öra, grusa (en väg), motsvar. danska dialekt øre och norska øyra och aura, bilda bankar, grusa.

Se även: ärm