Synonymer till år

år, fornsvenska ār, även: årsväxt, äring = fornisländska ár, danska aar, med nord. bortfall av uddljudande j (liksom ung, ån och så vidare) = gotiska jêr, fornsaxiska, fornhögtyska jâr (nyhögtyska jahr), angelsaxiska eller fornengelska (700–1100) geár (engelska year; adv. yore av genit. pluralis geára), av urgermanska *jǣra- n., besläktade med fornslaviska, ryska jara, vår (av *jēr-, *jōr- eller *jār-?), avestiska (fornöstpersiska) yār n., år, och väl även (enl. numera allmänt antagande) grekiska (h)ṓrā, årstid med med, (h)ō̃ros med, år (av *iōr-); jämför horoskop och ur 1), möjl. också latin hornus, årsgammal och den/det (i så fall väl av *hōi̯ōrinus till ett *hō i̯ōrō, i detta år, såsom fornhögtyska hiuru, i år, av hiu jâru = nyhögtyska heuer, jämför Walde). Stundom fört till urindoeuropeiska roten i̯ē, gå (se ån). Snarast äldst beteckning för en viss årstid, väl i så fall våren (jämför fornslaviska ovan). Betyd. av 'viss årstid' och av 'år' växla ofta i indoeur. och andra språk; till exempel sanskrit çarád, höst, men i avesta 'år'; fornslaviska lěto, sommar och år; liknande i fmsk-ugr. språk Åren räknades tidigast efter årstider, i urgermanska efter vintrar (se vinter). En urgammal indoeur. beteckning för 'år' synes dock u̯et vara i grekiska étos (ϝɛ̀τοϛ), sanskrit vatsá, år, latin vetus, gammal (äldst: år, ålder), fornslaviska och litauiska stam vet-, gammal (se vädur och fjor); dock säkerl. att uppfatta som ett naturår (sammanfattning av årstiderna), ej som ett sol-år eller dyl. — I gotiska även aþn eller ataþni, möjl. (enl. Bugge med flera) > nord. ān- i ānasótt, ålderssjuka (jämför om formutvecklingen litter. under Skåne); för övrigt väl besläktade med latin annus, år (av *atnos eller *atsnos). — I år, sen yngre fornsvenska i ār (i jaar, jämför Columbus: i Jåhr, med samma inskott av j vid vokalmöte som i i jåns). — Så års, fornsvenska svā ārs; ett slags partitiv genitiv av samma slag som så dags. — Åt åre, äldre nysvenska, till exempel i den gamla Staffansvisan: 'Han kommer ej igen förrn åt åre', fornsvenska at āre, efter ett år, om ett år = fornisländska at ári, danska ad aare; möjl. ej till prepos. åt utan till en i obetonad ställning uppkommen växelform till fnord. apt, efter (jämför åter). — År och dag, egentligen jur., fornsvenska ār ok dagher till exempel Uppl.-l., motsvarande i danska, nyhögtyska (medelhögtyska) och engelska; i svenska även natt och år, fornsvenska nat ok ār (eller nat eller dagher ok iamlangi); uttr. beroende därpå, att den dag icke medräknades, då den händelse inträffat som utgjorde utgångspunkten för beräkningen. I de gamla tyska lagarna kom jâr und tach att beteckna en frist icke av ett år + en dag, utan av ett år, sex veckor och tre dagar, dvs., utom året, den förr vanliga fjortondagarsfristen tredubblad + de vanliga tilläggen av en dag (alltså tre dagar); härifrån i danska lagar och även i den svenska Bjärkö-rätten. — År ut och år in, motsvarande i danska, nyhögtyska och engelska — Århundrade, Isogæus och 1700: 'i the förra årshundrad', Triewald 1728: åhrahundrade, Fernow 1779 med flera: århundra = danska aarhundred, efter nyhögtyska jahrhundert (1660-till). — Årtionde, Atterbom 1807 (ej hos Weste 1807), jämför det sällsynta danska aarti, efter nyhögtyska jahrzehnt (Schiller och så vidare). — Årtusende, 1794: årtusen (i översättningslån) = Weste 1807; Atterbom 1807: årtusenden, efter nyhögtyska jahrtausend (1750-till). — Jfr äras, äring.