Synonymer till ål

1. ål (fisk), Var. rer. 1538, fornsvenska āl = fornisländska áll, danska aal, medellågtyska, fornhögtyska âl (nyhögtyska aal), angelsaxiska eller fornengelska (700–1100) ǽl (engelska eel), av urgermanska *ǣla-. Av omstritt och alltjämt ovisst ursprung. En samindoeur. beteckning för ålen avspeglas i de formellt delvis dunkla latin anguilla, grekiska énkhelys, litauiska ungurỹs och så vidare, där man med rätta funnit (för övrigt i enskildheter oklara) anknytningar till de urindoeuropeiska orden för 'orm', latin anguis (= mir. -ung i escung, egentligen: träskorm, sedan: ål), grekiska ékhis och så vidare Något samband mellan denna ordgrupp och det samgerm. ordet för ål, *ǣla-, kan antagas endast under den mycket osannolika förutsättningen, att det urgermanska namnet, med Hirt IF 22: 67 f., står i avljudsförh. till -el- i grekiska énkhelys (och så vidare), jämför även fornisländska fiskn. ǫlunn = nyhögtyska alant (Cyprinus cephalus); alltså en sammans. av samma slag som nyhögtyska adler, örn (se den/det och). F. ö. har ål bland av, om ock med tvekan, sammanförts med ål 5. Litter. till exempel hos Falk-Torp södra 1428, Olson Appell, substantiv södra 108. — Jfr följ. och ålkussa. — Ålen räknas hos Homerus icke till fiskarna, och i vissa trakter av norra Ryssland ätes den ej av allmogen, utan betraktas som ett slags orm, en uppfattning som även avspeglas i ovan anförda ord och för övrigt gör den av H. Schröder ZfdA 42: 63 framställda härledningen av indoeuropeiska *ēdlo-, till äta, alltså: den ätbara (fisken), högst osannolik. Härmed sammanhänga möjl. delvis de många dialekt sammans. med -ål i betydelse 'orm', särsk. 'huggorm', till exempel svenska dialekt back- (danska bakke-), busk- (= danska), landål, danska dialekt hede-, stubaal, norska lyngaal, fornisländska lautar áll och lyngáll (som kenningar i poesi), vilka dock i regel äro att betrakta som eufemistiska omskrivningar (noaord); se andra liknande exempel under orm och jämför E. Noreen Stud. i fvnord. diktning södra 13 samt för övrigt under björn, ekorre, Jöns (jösse), lindare, locke, nalle, padda, skata, spindel 1, sutare, tossa 2, varg, vessla.

Se även: ål 2

2. ål, spelt., stambet i lomber, vira med med, Tersmeden och 1780, Wallin; i svenska även om långa och smala spelmarker, till exempel 1847, den urspr, betydelse = danska aal i den förstnämnda betydelse; till föreg., efter spelmarkens form.

Se även: ål 1

3. ål (på potatis och säd), Brauner 1752: 'skiuter i ål', i dialekt även åle, gotländska āla = fornisländska áll, óll, norska aal, av urgermanska *anhlu-, nära motsvarande sanskrit ankurá- med, brodd, telning. Grammatisk växelform: urgermanska *anga(n)- i svenska dialekt ang, om fina rottrådar, fornisländska angi, brodd, norska ange, tagg, fornhögtyska ango, brodd, angelsaxiska eller fornengelska (700–1100) anga; se för övrigt ål 5 och angel 1.

4. ål, boktr., en stålspets, varmed stilen upptages, 1823 (övers, av Täubel), 1853 = danska aal, liksom de flesta boktryckartermer från eller efter nyhögtyska: nyhögtyska ahle, av fornhögtyska âla, syl, pryl = medellågtyska âl det samma, angelsaxiska eller fornengelska (700–1100) ǽl, av urgermanska *ǣlō, i avljudsförh. till fornisländska alr, syl, pryl» angelsaxiska eller fornengelska (700–1100) eal (engelska awl har åtm. delvis ett annat ursprung); jämför nyhögtyska alse, else, av fornhögtyska alansa; ytterst från urgermanska språk kommer franska alêne; besläktade med likabetyd. sanskrit ārā (med äldre -l-); alltså en indoeur. beteckning för 'syl' o, den/det (jämför för övrigt under syl). Att nyhögtyska ahle i svenska återgivits med å och i danska med aa beror väl på att ordet i denna betydelse i nyhögtyska åtm. förr även skrevs aal (och ahl). — Andra från nyhögtyska lånade eller översatta termer från detta område äro till exempel spis (nyhögtyska spiess, egentligen: spjut), svibel eller bröd(stilar), bröllop (nyhögtyska hochzeit), lik (nyhögtyska leiche) och så vidare

5. ål, väsentl. dialektord: mörk strimma efter ryggen (mask.) till exempel Billing Hippol. (om häst); motsvar. fornisländska ál (ól) f., rem, rep, áll med, strimma efter ryggen, lång fördjupning i älv, norska aal det samma, danska aal, vidjestängsel, danska dialekt: hösträng, av urgermanska *anhlō-, *anhla-, motsvarande grekiska ankýlē, rem, till ánkylos, böjd, krokig; alltså nära besläktade med ål 3 och angel 1. Dock enl. somliga i stället besläktade med sanskrit āli- med med, streck, linje. — Hit hör forngutiska āla i Hauggränsinskriftens Gaiʀviþr legþi ormaluʀ, dvs. G. ritade ormslingorna (och 1000), äldre nysvenska *åla, rem på seldon (kanske dock egentligen ål), hos Broman 1718: ålorne; vidja, Rothof 1762: ålor (jämför fornisländska ál, rem, ovan), svenska dialekt åla det samma, såvida ordet ej utgår från (eller sammansmält med) fornsvenska arþa, selpinne eller dyl. = norska arda (ara, ola), som av Bugge med flera väl med rätta betraktas som en dentalbildning till roten i grekiska ararískō, sammanfogar. — Jfr Ål 6 slutet.

6. Ål, ortn., särsk. i Uppl. och Västmanland, men även i Dalarna och Klm. l, fornsvenska Āl = norska Aal. Väl av olika urspr. Dels motsvar. vissa ortn. på Al- (se Ale och jämför om fornsvenska Als hæraþ Vgtl. ävensom för övrigt om hithörande namn Jungner Gudinnan Frigg och Als härad södra 251 f.) till gotiska alhs och så vidare, tempel; med den vanliga växlingen av lång och kort vokal framför -lh (och -rh), varom se fur, snår, Våla; jämför litter. hos Noreen Xen. Lid. södra 12 samt H. Pipping SNF XII. 1: 45 f.; se även Jungner anf. avh. och om Alvastra R. Pipping Kommentar till Erikskrön. södra 54. Dels till ål 5 i betydelse 'stripa, fördjupning i terrängen'. — Även i sammans. till exempel Synnerål Vgtl., fornsvenska Sundraal, Sunderal, egentligen: södra Al i motsats till ett nordligt Ål eller också södra delen av (ett område benämnt) Ål; snarast till *alh-, tempel (se Sunnerbo och Jungner anf. avh. till exempel södra 251 f.).