Utforska synonymer och betydelser för ål
Betydelse:
En långsträckt, ormlik benfisk som lever i vatten.
Ålfisk
Benämningar som beskriver ålen som en ormlik fisk.
En mörk strimma längs ryggen på en häst.
Ryggstrimma
Beskriver ål som ett färgtecken i hästens päls.
En liten rundmask, ofta syftande på en parasitisk mask.
En grodd eller ett skott som växer från en potatis.
Grodd och skott
Benämningar på den nya växtdel som skjuter fram från potatisen.
swap_horiz Motsatsord
Vi har inga motsatsord för ål.
Ål i Historisk ordbok
Dalin (1850)
-
Ett fiskslägte af de Fenlösa, med valsformig, ormlik kropp. Muræna. Vanlig ål, allmän i Europa, stundom 6 fot lång och 4 tum tjock.
Ex: M. anguilla. Se f. ö. Hafsål. Elektrisk ål ell. Darrål, Medelhafsål ell. Murena. (Fig.) Hal som en å mycket falsk.
-
Syl, hvarmed på boktryckeri sättare vid korrigering upptaga stilar.
-
Försa insats i vissa kortspel, till exempel l'jp,bre. boston, vira.
-
Rand utefter ryggen på hundar, häsar, maskulin
Ex: fl.
-
Valkrynka på kläde.
Historik & ursprung för Ål
-
Substantiv
1. ål (fisk), Var. rer. 1538, fornsvenska āl = fornisländska áll, danska aal, medellågtyska, fornhögtyska âl (nyhögtyska aal), angelsaxiska eller fornengelska (700–1100) ǽl (engelska eel), av urgermanska *ǣla-. Av omstritt och alltjämt ovisst ursprung. En samindoeur. beteckning för ålen avspeglas i de formellt delvis dunkla latin anguilla, grekiska énkhelys, litauiska ungurỹs och så vidare, där man med rätta funnit (för övrigt i enskildheter oklara) anknytningar till de urindoeuropeiska orden för 'orm', latin anguis (= mir. -ung i escung, egentligen: träskorm, sedan: ål), grekiska ékhis och så vidare Något samband mellan denna ordgrupp och det samgerm. ordet för ål, *ǣla-, kan antagas endast under den mycket osannolika förutsättningen, att det urgermanska namnet, med Hirt IF 22: 67 f., står i avljudsförh. till -el- i grekiska énkhelys (och så vidare), jämför även fornisländska fiskn. ǫlunn = nyhögtyska alant (Cyprinus cephalus); alltså en sammans. av samma slag som nyhögtyska adler, örn (se den/det och). F. ö. har ål bland av, om ock med tvekan, sammanförts med ål 5. Litter. till exempel hos Falk-Torp södra 1428, Olson Appell, substantiv södra 108. — Jfr följ. och ålkussa. — Ålen räknas hos Homerus icke till fiskarna, och i vissa trakter av norra Ryssland ätes den ej av allmogen, utan betraktas som ett slags orm, en uppfattning som även avspeglas i ovan anförda ord och för övrigt gör den av H. Schröder ZfdA 42: 63 framställda härledningen av indoeuropeiska *ēdlo-, till äta, alltså: den ätbara (fisken), högst osannolik. Härmed sammanhänga möjl. delvis de många dialekt sammans. med -ål i betydelse 'orm', särsk. 'huggorm', till exempel svenska dialekt back- (danska bakke-), busk- (= danska), landål, danska dialekt hede-, stubaal, norska lyngaal, fornisländska lautar áll och lyngáll (som kenningar i poesi), vilka dock i regel äro att betrakta som eufemistiska omskrivningar (noaord); se andra liknande exempel under orm och jämför E. Noreen Stud. i fvnord. diktning södra 13 samt för övrigt under björn, ekorre, Jöns (jösse), lindare, locke, nalle, padda, skata, spindel 1, sutare, tossa 2, varg, vessla.
Se även: ål 2
-
Substantiv
2. ål, spelt., stambet i lomber, vira med med, Tersmeden och 1780, Wallin; i svenska även om långa och smala spelmarker, till exempel 1847, den urspr, betydelse = danska aal i den förstnämnda betydelse; till föreg., efter spelmarkens form.
Se även: ål 1
-
Substantiv
3. ål (på potatis och säd), Brauner 1752: 'skiuter i ål', i dialekt även åle, gotländska āla = fornisländska áll, óll, norska aal, av urgermanska *anhlu-, nära motsvarande sanskrit ankurá- med, brodd, telning. Grammatisk växelform: urgermanska *anga(n)- i svenska dialekt ang, om fina rottrådar, fornisländska angi, brodd, norska ange, tagg, fornhögtyska ango, brodd, angelsaxiska eller fornengelska (700–1100) anga; se för övrigt ål 5 och angel 1.
-
Substantiv
4. ål, boktr., en stålspets, varmed stilen upptages, 1823 (övers, av Täubel), 1853 = danska aal, liksom de flesta boktryckartermer från eller efter nyhögtyska: nyhögtyska ahle, av fornhögtyska âla, syl, pryl = medellågtyska âl det samma, angelsaxiska eller fornengelska (700–1100) ǽl, av urgermanska *ǣlō, i avljudsförh. till fornisländska alr, syl, pryl» angelsaxiska eller fornengelska (700–1100) eal (engelska awl har åtm. delvis ett annat ursprung); jämför nyhögtyska alse, else, av fornhögtyska alansa; ytterst från urgermanska språk kommer franska alêne; besläktade med likabetyd. sanskrit ārā (med äldre -l-); alltså en indoeur. beteckning för 'syl' o, den/det (jämför för övrigt under syl). Att nyhögtyska ahle i svenska återgivits med å och i danska med aa beror väl på att ordet i denna betydelse i nyhögtyska åtm. förr även skrevs aal (och ahl). — Andra från nyhögtyska lånade eller översatta termer från detta område äro till exempel spis (nyhögtyska spiess, egentligen: spjut), svibel eller bröd(stilar), bröllop (nyhögtyska hochzeit), lik (nyhögtyska leiche) och så vidare
-
Substantiv
5. ål, väsentl. dialektord: mörk strimma efter ryggen (mask.) till exempel Billing Hippol. (om häst); motsvar. fornisländska ál (ól) f., rem, rep, áll med, strimma efter ryggen, lång fördjupning i älv, norska aal det samma, danska aal, vidjestängsel, danska dialekt: hösträng, av urgermanska *anhlō-, *anhla-, motsvarande grekiska ankýlē, rem, till ánkylos, böjd, krokig; alltså nära besläktade med ål 3 och angel 1. Dock enl. somliga i stället besläktade med sanskrit āli- med med, streck, linje. — Hit hör forngutiska āla i Hauggränsinskriftens Gaiʀviþr legþi ormaluʀ, dvs. G. ritade ormslingorna (och 1000), äldre nysvenska *åla, rem på seldon (kanske dock egentligen ål), hos Broman 1718: ålorne; vidja, Rothof 1762: ålor (jämför fornisländska ál, rem, ovan), svenska dialekt åla det samma, såvida ordet ej utgår från (eller sammansmält med) fornsvenska arþa, selpinne eller dyl. = norska arda (ara, ola), som av Bugge med flera väl med rätta betraktas som en dentalbildning till roten i grekiska ararískō, sammanfogar. — Jfr Ål 6 slutet.
-
Egennamn
6. Ål, ortn., särsk. i Uppl. och Västmanland, men även i Dalarna och Klm. l, fornsvenska Āl = norska Aal. Väl av olika urspr. Dels motsvar. vissa ortn. på Al- (se Ale och jämför om fornsvenska Als hæraþ Vgtl. ävensom för övrigt om hithörande namn Jungner Gudinnan Frigg och Als härad södra 251 f.) till gotiska alhs och så vidare, tempel; med den vanliga växlingen av lång och kort vokal framför -lh (och -rh), varom se fur, snår, Våla; jämför litter. hos Noreen Xen. Lid. södra 12 samt H. Pipping SNF XII. 1: 45 f.; se även Jungner anf. avh. och om Alvastra R. Pipping Kommentar till Erikskrön. södra 54. Dels till ål 5 i betydelse 'stripa, fördjupning i terrängen'. — Även i sammans. till exempel Synnerål Vgtl., fornsvenska Sundraal, Sunderal, egentligen: södra Al i motsats till ett nordligt Ål eller också södra delen av (ett område benämnt) Ål; snarast till *alh-, tempel (se Sunnerbo och Jungner anf. avh. till exempel södra 251 f.).
Källa: Hellquists (1922)
Uttryck & idiom med Ål
NEO Uttryckslexikon
-
hal som en ål
undfallande och opålitlig