Synonymer till vädur

vädur, Tiällman 1696: vädur (så i Sydskåne som läsuttal), Bib. 1541: vädrar pluralis, i dialekt även vär(e) (jämför till ljudutveckl. lur), fornsvenska væþur = fornisländska veðr, danska væd(d)er, gotiska wiþrus (lamm, i sa ist wiþrus guþs Joh. 1: 29), fornsaxiska wethar, fornhögtyska widar (nyhögtyska widder), angelsaxiska eller fornengelska (700–1100) weder (engelska wether), alltså en samgerm. beteckning, av urgermanska *weþura- (och med sekundär u-stamsböjning *weþru-), egentligen: ett-åring, till indoeuropeiska *u̯et-, år, i grekiska étos, år, latin vetus (genit. -eris), gammal, väl egentligen substantiv med betydelse 'ålder av ett år' (jämför veteran, veterinär), och så vidare, vartill även sanskrit vatsá-, kalv, nötkreatur, ett års gammalt djur, grekiska (eoliska (grekisk dialekt)) étalon, årsgammalt husdjur, och så vidare; se för övrigt under fjor (och år). Alltså med samma betydelse-utveckling som hos svenska dialekt gimmer, ung tacka (se under det obesl. gumse, och horsgök slutet), eller de under vinter anförda djurnamnen, fornisländska vetrungr och så vidare — Från finska-ugr. språk ha finska vuosi, år, ostjak. ôt och så vidare anförts såsom möjl. besläktade med indoeuropeiska u̯et- och jämte ett större antal andra överensstämmelser visande hän på ursläktskap med denna språkstam; jämför under mjöd, val 3, vatten. — Ordet vädur förekommer i riksspr. i sht i högre stil; i dialekt (vanl. under formen vär[e]) tillhör det huvudsakligen Götal. (och Gotl.). I riksspr. uppträder annars bagge (vilket i dialekt, liksom fem. bägga, har särskilt gamla anor och fast fot i Östergötland) och, i sht i mell. och norra Sv., gumse (liksom i vissa motsvarande dialekt); å somliga håll betecknar bagge osnöpt och gumse snöpt vädur. För 'snöpt gumse' förekommer i riksspr. även lånordet hammel (se den/det och). — En för Dalsland, Vrml., Dalarna och Finnl. (även i Vgtl., Närike och Norrl.) karakteristisk beteckning är bäs(s)e, bildat till bä, såsom norrl. bäkre, norska bekre, fornisländska bekri, vädur, hör till svenska dialekt bäkra, norska bekra, bräka. — För 'snöpt vädur' brukas i ett stort antal götalandsdial. bete (bede) eller gällbete = danska dialekt bede, till danska verbet bede, bøde, kastrera, efter lågtyska böten i samma betydelse, egentligen: läka, till bot och etymologiskt = verbet böta. Jfr lånordet hammel med samma grundbetyd.; ävensom nyhögtyska schöps det samma från slav. språk: tjeckiska skopec och så vidare, till skopiti, kastrera. — I fornisländska finns dessutom hrútr, osnöpt vädur, egentligen: försedd med horn, och avljudsbildning till hjort (av *herut-); se den/det och; även som tilln. fornisländska Hrútr = forndanska Rūter (till exempel å Vordingborgsstenen). — För att beteckna 'osnöpt vädur' användes i många nynord. dialekt sammans. med runn- (till ränna; jämför svenska dialekt rån(n)e, fargalt, under det dock ej besläktade orne); till exempel svenska dialekt runnbagge, -bäss, -väre; jämför även svenska dialekt runte, vädur. — Om engelska ram och motsvarande västgerm. ord för 'vädur' se ram 3 slutet. — Om sammans. väretorn, Rhamnus cathartica, se den/det och — Vädur, som beteckning för en stjärnbild och ett av djurkretsens tecken, Luth. 1584, ytterst efter latin aries och så vidare — Dessutom betyder ordet i svenska, danska och nyhögtyska 'murbräcka', 'ramm' och förekommer i andra tekn. användning alldeles som urspr. likbetyd. ramm; se närmare den/det och och i fråga om djurnamn i liknande överförda betydelse även under bock, kran.