Synonymer till tossa

2. tossa, groda, padda, I. Erici och 1645; tådza 1652; tussa 1706; i vissa dialekt även tåsa = norska fossa, padda, danska tudse; liksom så många andra likbetydande ord en hypokoristisk bildning, av en till kortnamnen eller barnspråket hörande rot av samma slag som tad i angelsaxiska eller fornengelska (700–1100) tádige (engelska toad) jämte kortformen tadde. Med avs. på diminutivsuffixet s jämför det likbetydande nyhögtyska dialekt ytse, angelsaxiska eller fornengelska (700–1100) ýtse. — Besl. är väl svenska dialekt tosk, fornsvenska tusk, angelsaxiska eller fornengelska (700–1100) tosca, groda, bildat som fornisländska froskr, nyhögtyska frosch, och möjl. uppkommet i anslutning till detta, liksom svenska dialekt tråsk, norska trausk synes ha fått även r-et från detta ord. I fråga om k-avledning jämför för övrigt under frö 2. och padda ävensom torsk 2. Se förf. NTfF 3 R XII. 63 f. Annorlunda Falk-Torp under tudse. — De urgermanska språken äro sålunda synnerligen rika på sins emellan obesläktade beteckningar för 'padda' och 'groda', liksom för övrigt även andra indoeur. språk; till exempel under frö 2, groda, kvabba, och padda samt för övrigt grekiska phrýnē, phrỹnos (egentligen: brun), bátrakhos (med talrika växelformer), latin būfo, rūbeta (efter färgen), rāna, nyhögtyska kröte (märk växlingen av fornhögtyska chrota ~ chreta), franska crapaud. Denna omständighet jämte den starkt utpräglade hypokorismen i fråga om dessa namn (geminering av stamkonsonant, diminutivsuffix -k, -s och så vidare) beror utan tvivel på eufemism resp. tabu. Dessa djur ha nämligen spelat en stor roll i folkets övertro. De hörde liksom ormen med flera till de så kallade själadjuren och omhuldades och dyrkades som skyddsdemoner. I Gaslanders skildringar från Västbo 1774 omtalas vissa sjukdomar (till exempel frätsår på boskap) såsom orsakade av 'tåssor' (jämför svenska dialekt tossebett, torskbett, även om det så kallade onda bettet); 'tåssor' få ej hatas, ty då dia de boskapen och så vidare; de betraktas också såsom av någon trollpacka förvandlade konungadöttrar (se Sv. lm. Bih. I. 3: 42 [286] och registret hos E. Wigström Sv. lm. VIII. 3: 505). Jfr för övrigt under björn, ekorre, Jöns, locke, nalle, orm, spindel 1, varg, vessla, ål 1 samt skog (om räven).

1. tossa, fjantig eller enfaldig kvinna, Bellman: din tossa = danska tosse det samma; jämför svenska dialekt tuss, dumhuvud, norska tusse, dvärg, narr, äldre danska tosse, tusse, tuss, jätte, stackare, danska tosse, dumhuvud, av äldre *þurs- = fornisländska þurs, þuss, jätte, även: dåre, och så vidare; se närmare under tusse. Jättarna ansågos vara dumma. — Ett annat ord är likbetydande äldre nysvenska tåfsa, Modée Fru Rangsj. och H. Smulgr., väl av *tåpsa, diminutivbildning av tåp, av samma slag som till exempel svenska dialekt konsa, lättfärdigt fruntimmer, morsa, märrsa, sossa och så vidare; jämför till ljudutvecklingen under glufsa, nafsa, rafsa, rufsa, tofs.