Synonymer till strand

strand = fornsvenska, danska, angelsaxiska eller fornengelska (700–1100), engelska - medellågtyska, sen medelhögtyska stranl (-d-; nyhögtyska strand, havsstrand); ett speciellt urgermanska ord, avljuds-form till fornisländska, norska strind, sida, remsa (se Strindberg); för övrigt omstritt. Väl med Persson IF Anz. 12: 17, Indog. Wortf. södra 450 f. med flera till urindoeuropeiska roten ster, utbreda, i latin sterno (jämför stråt), grekiska störnymi (jämför strategi) och så vidare, vartill även mir. srath, strand, fornslaviska stråna (av *stornä), sida, trakt; jämför strå, stråle, strö. - Parallellismen strand : strind ~ ra 11 d : norska rinde, bergsrygg, är säkerligen tillfällig. Ordet är nämligen ej, såsom stundom antagits, besläktat med rand (i så fall av indoeuropeiska sr-); jämför de för visso befogade invändningarna mot den n a och vissa andra sammanställningar av ord på sir- och r- hos Persson Indog. Wortf. södra 453. - Härtill verbet stranda, väl från medellågtyska stranden; i äldre danska strande med med även 'nåstranden' (liksom landa : lan d). - Strandrulling, större str., Aegia-lites hiaticula, och mindre str., Aeg. canti-anus, Holmgren även: sandrulling (Zet-terstedt 1822 med flera), närmast om den förra, med syftning på hans livliga flygrörelser; för övrigt en av de få dcverbativa bildningarna på -ing, jämför fågeln, dop- p ing (kanske dock närmast en ellips till svenska dialekt doppnäbb och så vidare), ävensom till exempel s j al v sp il Ii n g, s n öp i n g. En del andra beteckningar för strandrul-lingen syfta på lätena till exempel (utom det riksspråkliga strandpipare) svenska dialekt tillä, tillika, (ska.) tullare (det senare sannol. skämtsam ombildning efter eller anslutning till ska. tullare, tulltjänsteman), norska strandryle (till ryla, om olika läten). - Strandskata, Sv. Nilsson 1858, väl från danska strandskade', med syft-ning på den om skatan påminnande färgskruden. En annan beteckningar tjäll 2. - Strandsätta = danska strandsatte, egentligen bildlig användning av fornsvenska * strandsceiia (i slrandscelning, strandsätter), lagspr.: låta ngn sitta på stranden (genom att olovligen tillgripa hans båt); alltså av ungef. samma slag som isolera till i tal. isola, ö. - Ett allmänt västgerm. ord för 'strand' är annars medellågtyska över, nyhögtyska ufer (ej i sydty.), angelsaxiska eller fornengelska (700–1100) o/er, av indoeuropeiska *äper-, vartill avledning *äper-io-s i grekiska åpeiros (dör.), épeiros, strand, fastland; jämför armen, aphn. Se för övrigt H. Petersson He-terokl. södra 43.