Synonymer till skalk

2. skalk (bröd-, ost-), sällsynt i litter. = norska, danska; egentligen: stump, bit, till indoeuropeiska roten skel, klyva och den/det, i skilja (se den/det och); jämför likabetyd. danska dialekt skal. Alltså etymol. = svenska (dialekt) skalk, skarv på taksparre (1746) och den/det, danska skalk, stock varpå takskägget vilar, väl från medellågtyska schalk ungef. det samma, etymol. = fornisländska svärdsnamnet skalkr (?, jämför fornisländska skälm, svärd, egentligen: avhugget trästycke, se skälm); jämför svenska dialekt skulk, skolk, avsågad bjälk- eller plankstump; se för övrigt sk al k av

1. skalk (skälm), fornsvenska skalker, usling, slyngel, fråssare och den/det = senisl. skalkr, tjänare, skälm, (äldre) danska skalk, skälm, från fornsaxiska scalc, tjänare, medellågtyska schalk, tjänare, lågsinnad person = fornhögtyska scalc, tjänare (nyhögtyska schalk, skalk), angelsaxiska eller fornengelska (700–1100) scealc, tjänare, vasall, krigsman, gotiska skalks, tjänare; från urgermanska språk: italienska scalco, köksmästare, förskärare. Grundbetyd. var 'tjänare' (jämför marskalk), varav: 'person med slaviskt eller underdånigt sinnelag' ;> 'lågsinnad, dålig människa, skurk'. Den nuv. mildare betydelse (jämför Serenius 1741: 'Du lilla skalk') har uppstått i skämtsam ironisk användning såsom hos skälm och ofta även bov, skojare och så vidare Den äldre av 'ondskefull! listig person, skurk' kom efter hand ur bruk under 1800-t:s förra hälft och kvarlever nu egentligen blott i det bibliska: 'Om skalkar locka dig, så följ icke' Sal. Ordspr. 1: 10. Härledningen är alltjämt dunkel trots alla framställda förklaringsförsök (litteratur hos Falk-Torp södra 1540 o, Hirt- Weigand). Otänkbart vore väl ej (med d'Arbois de Jubainville), att ordet kunde vara lånat från iriska scoloc, livegen; jämför att ämbete sannol. är avlett av ett motsvarande keltiskt lånord, (det latiniserade) ambactus.