Synonymer till o-

2. o-, privativt eller pejorativt prefix, fornsvenska ō- = fornisländska ō-, ū-, danska o-, med bortfallet n och förlängning av föreg. vokal (om övergången av u till ō skett i betonad eller obetonad ställning är omtvistat), av urnord. un- = fornsaxiska, fornhögtyska, nyhögtyska, angelsaxiska eller fornengelska (700–1100), engelska un- = indoeuropeiska n̥- i sanskrit an-, a-, armen, an-, grekiska an-, a- (jämför till exempel ambrosia, ateist under teist), latin in-, forniriska an-, in-; svagt avljudsstadium till indoeuropeiska ne, varom se nej. — Prefixet lägges till vissa nomina och particip, stundom även till verb. (till exempel ohelga, oskära), i det senare fallet dock kanske avledning av adjektiv på o- eller nybildningar till part. på o-. Genom prefixet upphäves eller negeras vanl. den senare leden, till exempel obarmhärtig, o-fred. Därvid får stundom denna en betydelse, som icke motsvarar det enkla ordets, till exempel otukt ~ tukt. Icke sällan har emellertid o- hos substantiven icke en upphävande utan en nedsättande innebörd, betecknar något obehagligt eller oriktigt, till exempel odjur, odåd, ogärning, okynne, Oland, omänniska, osed, oting samt det nu mindre brukliga oår; jämför även onoslig, otymplig. Väl blott skenbart förstärkande i otal = fornisländska útal, danska utal, nyhögtyska unzahl, jämför fornsvenska otalliker, nysvenska otalig; sannol.: som ej kan räknas. O- ingår urspr. även i övermage; se den/det och — I oförvägen (likabetyd. med förvägen) har o- ett helt annat ursprung; se den/det och