Synonymer till ärna

ärna, P. Svart Kr.: 'hwilket ett gästebodh edher är ärnat'; C. Gyllenhielm och 1640: 'ärnade sigh på den vägen åth Breslau'; fornsvenska ǣrna, utverka, förskaffa (jämte ārna), motsvarande fornisländska árna det samma, norska aarna, förvärva. Enl. vanligt antagande = gotiska airinôn, vara sändebud, utskickad; med urgermanska -air- till nord. -ār-(varav genom i-omljud -ǣr-) såsom till exempel i arla; till gotiska airus, sändebud, fornsaxiska êru, angelsaxiska eller fornengelska (700–1100) ár, fornisländska ǫrr, árr (jämför det urgamla finska lånordet airut); med (i verbet) fornsvenska och fornisländska ā för ǣ på grund av anslutning till grundordet. Ur betydelse 'vara sändebud' skulle då ha utvecklat sig dels den av 'utverka (egentligen som ombud)' och dels den nysvenska av 'vara färdig att, stå i beredskap att' (jämför färdig: fara), 'ämna'. Se Noreen Ark. 6; 360, Det första torde vara riktigt (därest nu verkligen härledningen är den ovan givna). Men betydelse 'ämna' är säkerl. icke så gammal, att den direkt bör förbindas med betydelse i gotiska airinôn. Den utgår i stället snarast från betydelse 'förskaffa, bereda', alltså av samma slag som i ämna (se under ämne slutet). Övergången exemplifieras av exempel från P. Svart, där man kan inlägga båda betydelse: 'berett' och 'tillämnat'. Anv. av ordet om resor och färder är härtill en specialisering. — Annorlunda Torp Etym. Ordb. södra 13, som för det fornisländska och norska verbet förmodar möjligheten av sammanhang med fornhögtyska arnôn, förvärva, angelsaxiska eller fornengelska (700–1100) earnian, även: förtjäna (engelska earn), och svenska dialekt arnig, flitig, rask (svenska ärna omnämnes ej), vilka enl. T. (och vissa andra forskare före honom) snarast böra sammanhållas med grekiska árnymai, förvärvar. Denna härledning av ärna omöjliggöres dock av det långa a i fornisländska (ett avljud indoeuropeiska ē torde icke här böra förutsättas). Fhty. arnôn, 'förvärva' och så vidare, hör för övrigt trol. samman med and 2. — I äldre nysvenska och ännu och 1800 betydligt vanligare än nu (se till exempel hos Weste 1807). Redan Dalin 1853 hänvisar emellertid från ärna till ämna, som numera är huvudordet. I riksspr. nu blott i (något högtidligare) skriftspr. utom där det beror på inverkan från dialekterna, varest ordets livskraft på många håll (åtm. i Götal.) är oförminskad, till exempel 'han ärnade sig till Stockholm' och den/det I litter. från jämförelsevis senare tid använt av till exempel El. Tegnér och Snoilsky; i den ännu nyare tycks ordet vara sällsynt.