Synonymer till månne

månne, frågeord, egentligen ipf. till det under månde omtalade urgermanska verbet, med assimilation av -nd- i fornsvenska monde till -nn- redan i yngre fornsvenska Förlusten av tidsbetydelse och övergången till formord försiggår åtminstone delvis mot medeltidens slut. Det gamla presens i liknande användning kvarlever i månntro (se nedan). — Användningen som frågeord har utvecklat sig ur hjälpverbet i betydelse av antagande eller förmodan ur fraser såsom fornsvenska mon thin son skola döö? (jämför bibelns: Mån Christus vara söndrad? Cor. I. 1: 13), i yngre tid (och 1600) i stället med presens: mån din son dör?, eller med månne (månde) i presentisk betydelse till exempel äldre nysvenska hwad månde wara för en helig man? (jämför nysvenska vad månde detta betyda?), i yngre tid (och 1680) i stället med presens: vad månne det är > vad är det månne och så vidare Förr hade månne (månde) i dylika uttr. även imperfektisk betydelse, till exempel äldre nysvenska huru månde I honom lyda?, dvs. 'huru lydden I honom (månne)? Ursprungl. utgjorde alltså månne en del av predikatet i en frågande sats med omvänd ordföljd, men har efterhand fått en mera självständig ställning, så att det numera oftast sättes i slutet av eller inuti meningen. — Måntro, och 1650, synes vara en förbindelse med ett enkelt, i samma betydelse tidigare använt tro, till exempel fornsvenska hwat tro, äldre nysvenska huar troo, iagh skall finna honom igen Asteropherus 1609; och är sålunda knappast ett gammalt uttryck från den tid, då mon tillhörde det talade språket som modalt hjälpverb. Se Björkstam Mod. hjälpv. södra 137 f. Jfr äldre nysvenska måtro.