Synonymer till ju
Utforska synonymer och betydelser för ju
Betydelse:
— "Du har ju bestigit Mount Everest – var du rädd?"
— "Är det nötter i kakan? Du vet ju att jag är allergisk!"
Betydelse:
— "ju roligare jobb man har, desto mer sällan sjukskriver man sig"
— "han blev alltmer högröstad ju längre kvällen led"
ju adverb
Diskurspartikel som används för att markera något som antas vara känt, självklart eller redan accepterat i sammanhanget. Den kan också förstärka en påståendeform eller mildra en uppmaning genom att hänvisa till gemensam förförståelse.
självklarhetsmarkör
Används när talaren framhåller något som sant, känt eller uppenbart för mottagaren; ofta i bekräftande eller argumenterande sammanhang.
betonande förstärkning
Används för att uttrycka eftertryck, ofta med en något mer emotionell eller insisterande ton än den neutrala självklarhetsmarkören.
swap_horiz Motsatsord
Vi har inga motsatsord för ju.
ju konjunktion
Konjunktion som används i jämförande uttryck för att inleda eller förstärka en grad- eller proportionell sats, ofta med betydelsen 'i samma mån som' eller 'ju... desto...'.
swap_horiz Motsatsord
Vi har inga motsatsord för ju.
Ju i Historisk ordbok
Dalin (1850)
-
I vissa interjektionella satser.
Ex: Jag har ju sagt, att så skulle gå. Det hade ju varit bättre att tiga. Han säger ju ingenting. Han tror det ju icke. c) Efter nekande eller tviflande satser. Jag nekar icke, att han ju är mycket beläst. Jag tvifvlar icke, att du ju gör det. - I denna mening kan Ju äfven uteslutas.
-
Partiv partikel.
Ex: Ju två och två, två och två i sender. I denna bem. numera alldeles obrukligt; förekommer endast i bibeln.
-
Brukas i förening med komparativ, i början af den första af tvenne jemförande satser, hvarefter den sednare inträder med esto eller dess, eller ett upprepadt ju. Ju lärdare någon är, desto blygsammare bör han vara. Ju längre det lider, ju svårare blir ställningen. Ju förr, dess hellre.
Historik & ursprung för Ju
-
Adverb
ju, fornsvenska iu, io, alltid, allt (vid kompar.), säkert, dock, ju med med, även distributivt (som i äldre nysvenska), jämte danska jo, ju (vid kompar.) från medellågtyska ju, jo, alltid med med, av fornsaxiska êo, io = fornhögtyska (nyhögtyska je); identiskt med det inhemska fornsvenska ē, ǣ, alltid, och prefixet e 1. — Förr mycket ofta (och stundom ännu) som (pleonastisk negation) efter nekande uttryck såsom icke neka, icke tvivla; motsvarande användning av danska jo; jämför latin non dubito quin, franska je ne doute pas, qu'il ne . .; dessutom icke sällan i betydelse 'icke' efter ett föreg, icke, ingen och så vidare, till exempel O. v. Dalin: 'ingen olycka är så stor, at den ju har någon god värkan' (ännu hos Hyltén-Cavallius Vär och vird.). Jfr A. Lindqvist Spr. och och st. 17: 105 f.
Se även: e
Källa: Hellquists (1922)