Synonymer till örn

örn, Lucidor: ören, fornsvenska örn (pluralis -ar; jämför runsvenska dat. sg. ærni Gripsholm och 1050) = fornisländska ǫrn (pluralis ernir, ackus. pluralis ǫrnu), danska ørn, fornsaxiska, fornhögtyska arn, angelsaxiska eller fornengelska (700–1100) earn ; i medellågtyska även arent (holl. arend), av urgermanska *arnu- (jämför lapska lånordet àrɛt'nəs, av *arnus, Wiklund Le Monde Oriental 5: 249); med övergång till u-stam av en n-stam urgermanska *aran- = gotiska ara, fornsaxiska, fornhögtyska aro (nyhögtyska aar, nu blott poetiskt och i sammans. fisch-, hüh- ner-, mausaar; i stället adler, av medelhögtyska adel-ar, egentligen: ädelörn), fornisländska ari, norska are (även i nordsv. dialekt enl. Rietz) = fornisländska personn. Ari = runsvenska; jämför till formen parallellismen björn och nyhögtyska bär, fornisländska Bjari och så vidare, ävensom under ramsvart. Besl. med likbetyd. korn., bret. er, jymriska eryr (enl. H. Pedersen av indoeuropeiska *er-iro-), fornslaviska orĭlŭ, litauiska arẽlis, ãras (ẽ-) med med, ävensom med grekiska órnis (genit. -īthos), fågel; alltså en samindoeuropeisk fågelnamnsstam; jämför likartade fall under trana. Med avs. på ö av ǫ före r jämför hör, Hör och örk. — Särspråkliga benämningar på örnen äro latin aquila (franska aigle › engelska eagle), till aquilus, mörk; och grekiska aietós, det senare kanske, med Danielsson IF 14: 386, besläktade med aiólos, rörlig och den/det (= namnet på vindguden, Eolus). — Örnen kallades i Värend även spännaren; väl ett noanamn. — Hithörande ortnamn har man att söka bland dem på Örn-, Örna-, särsk. icke få på -berg- och -kulla, -en, till exempel Örnaberga Skå., Örnakullen Skå., -kulla Skå., Hall., Örnekulla Vgtl., Örnhult, -hyltan, i regel säkerl. jämförelsevis unga; av de äldre finnas utan tvivel flera på Ar(a)- och Arna-, där icke mansn. Are och Arne- ingå (jämför Årn-). Såsom säkra exempel på fågelnamnet som första led böra betraktas: Arnås Kind 2 ggr Vgtl., Vadsbro Vgtl., Arnäs (varibland åtm. ett, i Torpa sn Smål., utgår från fornsvenska Arnanæs) och Aranäs (= fornsvenska), dels ensamt och dels som första sammans.-led, och 10 ggr, Arnanäs Smål. 2 ggr, ävensom Arenberga Uppl. (fornsvenska Arnaberghum), Areberg Kulling Vgtl. (äldre nysvenska Ar[n]eberg), Arneberga Östergötland (fornsvenska Arnabærghom), *Årnberga Hall. (se Årn-), Arendala Skå. (forndanska Arnadal och Arindalæ), Arendal v. Sv. 4 ggr. För vissa av dem förmodas stundom (till exempel i SOÄ) personn. Are och Arne, men att dessa för övrigt mycket, resp. rätt ovanliga namn skulle så särskilt ofta ingå just i ord på. -berg-, -dal-, -näs och -ås är icke antagligt, i sht om man jämför de ovan anförda namnen på Örn(a)-. Från dessa kan man knappast, trots nysvenska å, skilja till exempel Årnäs Forshem Vgtl. (fornsvenska bland av Aranæs) och Åreberg Kyrkefalla Vgtl. (fornsvenska Aræbyærgh); här föreligger väl samma tidiga dialektiska uddljudsförlängningsom faktiskt i de hall. namnen på Årn-. Även i Norge uppträda motsvarande namn på -berg, -dal och -nes; jämför nyhögtyska Aarberg och så vidare Däremot har man all anledning att söka personnamn i till exempel Arnebo Dalarna (fornsvenska Arnabod[h]a) med flera landskap och i Arneby Vrml. Betr. Arnhult och Årnilt Hall. (se Årn-) kan intet avgörande träffas, då i hult- namnen både person- och djurnamn uppträda. Detsamma gäller i viss mån Araby i Dalsland (= fornsvenska) och Smål.: i det förra landskapet äro personnamn i by- namn vanliga, i det senare sällsynta (se förf. Ortn. på -by södra 16, 63). I fornsvenska Arnaström ingår däremot bevisligen personn. Arne (se Lundgren-Brate Sv. lm. X. 6: 15).

Se även: björn