Synonymer till sol

sol = fornsvenska, danska = fornisländska söl f., gotiska sanil n. (det gotiska ordet närmast av *söil med bortfallet w), av urgermanska *söivil- (~ul, *sowl-t; med bortfall av w i nord. språk) = ic. *sänel- i latin söl med (italienska sole, spanska so/, men franska soleil av dimin. *söliculus), grekiska (li)élios (med avledning -zo), litauiska sdnlé f.; jämför fornslaviska sliimce, sol (stam: *siiln-); i kelt. språk (forniriska silil) även 'öga' (noanamn? Meillet); avljudsformer till sanskrit sära-,'sol, och svar-; jämför det gotiska runnamnet sugil = angelsaxiska eller fornengelska (700–1100) sigel, med omstritt g; rotbesl. med den i västgerm. språk allmänna stammen sun- i nyhögtyska sonne och så vidare, kanske, med H. Pedersen, båda stammarna från en heteroklitisk böjning indoeuropeiska *sän-el, genit. *sn-n-és (se söndag och Sonfjället), och med sval; egentligen: den lysande; alltså samma grundbetyd, som till exempel latin liuia, måne (se ljus). Att beteckningarna för 'söl' i indoeur. språk i regel äro fem. eller mask. visar väl, med Meillet Lingu. histor. södra 220 f., på att den uppfattats som ett personligt väsen. - Om sam ma n södra dräng-, p ig-, natt- söl i betydelse 'måne' se den/det och - Intet nytt under solen, jämför Sal. Pred. 1:9. - Solfjäder, Åbo 1632: 'l quines sooll fieder', Oxenst. brefv. 1637; synes vara en speciellt svensk bildning: grannspråken ha i stället beteckningar som utgå från ord för 'vifta, fläkta', såsom danska vifte, nyhögtyska wedel (till wedeln, vifta), engelska fan (från latin vannus, se vanna), franska éventail (till éventer, utsätta för vinden, till latin ventus, vind), jämför även nyhögtyska fächer (väl till [an]fachen och så vidare, dock enl. somliga ett latin lånord), förr också: sonnenfacher. O. v. Dalin bildar skämts, beteckningen lurgevär. - Solsicka, sydsv. dialekt, Chrysanthemum segetum = danska solsikke, Helianthemum, angelsaxiska eller fornengelska (700–1100) solsece, efter latin solsequium (-quia; franska souci), egentligen: som vrider sig eller följer solen, till sequi, följa. Jfr solvända. - Solstånd (sommar-, vinter-), om solens (skenbara) stillastående,(vid sommar- och vintersolståndet), 1580-till = medelhögtyska sonnenstant, holl. zonnestand, liksom medelhögtyska sonnenstandung och de besläktade fornisländska sölstaða, medellågtyska sunnestat, angelsaxiska eller fornengelska (700–1100) sunstede översättningslån av det likaledes besläktade latin solstitium (av -stat- till stare, stå). Med annan bild, om solens skenbara vändning vid vändkretsarna, svenska dialekt solvarv (jämför skån. solvorr, om de dagg- eller regnfläckar, som uppkomma på de vävar, vilka ligga på bleken under denna tid), fornisländska sólhvarf, danska solhverv, till urgermanska *hwerfan, vända eller vrida sig (se värva), och varv (fornsvenska sölhvarf betyder 'solförmörkelse', till samma verb i betydelse 'försvinna'); vidare medelhögtyska sunne(n)wende (nyhögtyska sonnenwende), äldre holl. zonnenwende, till vända; se även under tropik. Ags. sungihte n., äldre nyhögtyska sonngichten, hör till medelhögtyska giht (och så vidare), gång, resa (till gånga, jämför fornhögtyska gingên, följa efter); norska solhov, egentligen: solens stigande, är en avljudsform till häva. — Solsvärta, svenska dialekt, koltrast, se den/det och — Solvarg i uttr. grina som en solvarg, egentligen: gapa stort (se grina), 1753 och sannol. redan Härnösand 1661 i öknamnet Solewargh, till svenska dialekt solvarg, även solulv, vädersol, bisol = danska dialekt solulv, jämför engelska sundog om likartade fenomen ävensom nisl. vera i úlfakreppu, dvs. 'i ulvaklämma'. I anslutning till den gamla mytiska föreställningen, att solen förföljes av en glupande ulv, som söker uppsluka henne. Sådana solvargar äro Skǫll och Hati, som enl. den poet. Eddan (Grimnism. 39) följa efter solen, ävensom Fenrisulven, vilken enl. VafÞruðnismál 47 en gång blir hennes bane. Samma folktro finnes (eller har funnits) hos tyskar, rumäner och slaver. Även en mängd indian- och negerstammar tro, att solförmörkelser orsakas av ett vidunder, som uppslukar solen. — Solvända, växtsl. Helianthemum, Franckenius 1659 (-wenda, -wende), motsvarande äldre danska solvende, norska solvendel, holl. zonnewende, medelhögtyska sunnewende (nyhögtyska sonnenwende), till vända, alltså: som vänder sig efter solen; jämför de likbetyd, äldre danska solvirvel (till urgermanska *hwerfan, vända eller vrida sig, och virvel), medelhögtyska sunnenwerbel (nyhögtyska sonnenwirbel), franska tournesol, grekiska (h)ēliotrópion (till (h)ēlios, sol, och trépō, vänder, se trop; jämför svenska växtn. heliotrop), ävensom under solsicka. — En avledning på urnord. -ia av sol är svenska dialekt annsöles, motsols, fornsvenska andsölis (-sȳlis) = fornisländska andsølis; till an- 2, emot. — Om ordet i ortn. se följ. och Solna.

Se även: Sol- 1