Synonymer till runa

runa = yngre fornsvenska, 1489 = norska rūna, gammalt formulär, danska rune, runa; utvidgning av fornsvenska rūn f., runa = fornisländska rúnar pluralis, bokstäver, runor, magiska tecken och formler, litteratur, kunskap, gotiska rûna, hemlighet, medellågtyska, medelhögtyska rûne, hemlig viskning eller överläggning, i medellågtyska även: runa, angelsaxiska eller fornengelska (700–1100) rún det samma som i medellågtyska, även: hemlighet, av urgermanska *rūnō- = finska lånordet runo, sång (varifrån svenska runa även fått betydelse 'finsk dikt'). Den magiska betydelse ingår för övrigt i till ex, äldre nysvenska runobok, trollbok, runokarl, trollkarl (= norska runekall, spåman), folkvisans runaslag, trollsång, och norska runa, spå, trolla. Besl. med svenska dialekt runa, locka, tubba, fornsvenska rūna, viska, väl lån från medellågtyska rûnen det samma, av fornsaxiska rûnôn, motsvarande fornhögtyska runên (nyhögtyska raunen), angelsaxiska eller fornengelska (700–1100) rúnian (engelska roun) det samma; jämför fornisländska rýna, tala förtroligt. Avljudsform: urgermanska *reun- i medelhögtyska rienen, jämra sig, angelsaxiska eller fornengelska (700–1100) réonian, mumla. Väl till en ljudhärmande rot ru i lettiska runāt, sladdra, angelsaxiska eller fornengelska (700–1100) rýn, bölande, ävensom latin rūmor, dovt buller, rykte (jämför rumor), grekiska ōrȳ́omai, klagar, tjuter, råmar, och så vidare; jämför röst 3. Torp Etymol. ordb. södra 549 (och tidigare hos Fick 34: 348). Alltså att till sitt ursprung jämföra med fornisländska þulr (och så vidare), talare, recitator, verbet þylja och så vidare till ett onomatopoetiskt þul-, mumla och den/det — Isl. raun = svenska rön, grekiska erevnáō, efterforskar, och så vidare, som av Noreen Urg. Lautl. södra 82 med flera förbindas med runa, höra sannol. till en annan ordgrupp. — Jfr Gudrun.