Synonymer till måne

måne, fornsvenska māne = fornisländska máni, danska maane, gotiska mêna, fornsaxiska, fornhögtyska mâno (nyhögtyska mond med anslutning till formen för månad), angelsaxiska eller fornengelska (700–1100) móna (engelska moon); förr även 'månad' såsom ännu i vissa svenska och norska dialekt Kan vara en självständig an-stamsbildning (Falk-Torp med flera), men även fattas som urspr. identiskt med månad och utvecklat ur detta ord (med äldre konsonantisk böjning) i kasus, där þ i slutljud bortföll i urgermansk tid (se J. Schmidt KZ 26: 345, förf. Ark. 7: 165), jämför till exempel fornisländska nefe, brorson med med, nyhögtyska neffe och latin nepōs, -ōtis. Ie. stam *mēn-: sanskrit mās, måne, månad, grekiska mēn, månad (båda av *mēns), mḗnē, måne, latin mēnsis, månad; med motsvarande bildningar i armen., alban., kelt. och slavo-balt. språk med endera eller båda betydelse; alltså en sam-indoeur. stam. Enl. allmänt antagande till roten mē, mäta, i sanskrit mā-mi (se mål 1) och alltså syftande på månen som tidmätare, dvs. på månmånaden (och 29 1/2 dygn), vilken hos indoeuropéerna och även senare låg till grund för tideräkningen (vid sidan av den utan samband härmed stående räkningen efter vintrar och somrar): det senare uppträdande månåret synes icke ha varit känt under indoeuropeisk tid (enl. Rozwadowski föreligger här dock en annan grundåskådning; se referatet hos Berneker Etym. Wb. 2: 51). — Andra gamla beteckningar för 'måne', till exempel latin lūna (se ljus) och grekiska selḗnē (: sélas, glans), kunna icke användas i betydelse 'månad', vilket talar för riktigheten av den ovan angivna härledningen. — Ett annat nord. ord för 'måne' är svenska dialekt, äldre nysvenska tungel, fornsvenska tungl, himlakropp = fornisländska tungl, måne, gotiska tuggl, stjärna, fornsaxiska tungal, fornhögtyska zungal, angelsaxiska eller fornengelska (700–1100) tungol, ett samgermanskt ord av ovisst ursprung. — I dialekt dessutom dräng-, goss-, pig-, nattsol, jämför fornisländska náttsól.