Synonymer till duva

2. duva, sjöt., om fartyg: röra sig häftigt upp och ned, stampa = norska duva, danska duve. Väl samma ord som fornsvenska dūva. fno; dúfa, doppa ned, angelsaxiska eller fornengelska (700–1100) dúfan, dyka, sjunka (jämför angelsaxiska eller fornengelska (700–1100) dýfan, varav engelska dive); av indoeuropeiska roten dhup (i fornslaviska duplŭ, ihålig, av *dhoup-) eller möjl. av dhubh (jämför fornslaviska dŭbrŭ, klyfta, som dock kan utgå från ett dhub); se för övrigt djup, doppa. Otänkbart vore dock ej, att duva som sjöt. i stället hörde samman med det i föreg. art. omnämnda lågtyska dûwen, trycka, stöta (jämför Tamm duva 2 slutet). Därifrån ha i alla händelser lånats två andra i äldre svenska uppträdande likalydande sjötermer, dels om rodret, till exempel 1698: dufwande Roret bordwart, och dels i betydelse 'sätta segel till, söka redd'.

Se även: doppa

1. duva, nästan blott som vbalsbst. duvning, inpluggande, grundligt förhör, till exempel Geijer 1845: 'ta oss en dufning med lille Räknemästaren' (enl. A. Hamilton-Geete), jämför N. P. Ödman 1891: 'dufva studentkandidater'; eller: (duktig) skrapa, skrupens, till exempel Scholander 1853: 'skarpa dufningar'. Av Tamm Etym. ordb. uppfattat som lån från lågtyska dûwen trycka (ned) (varifrån äldre nysvenska dufva neder, undertrycka och den/det, till exempel i slutet av 1500-till), av fornsaxiska (be)thûwen, motsvarande fornhögtyska dûhen, angelsaxiska eller fornengelska (700–1100) þýan, trycka; alltså med urspr. urgermanska þ-; av ett trots framställda förklaringsförsök dunkelt ursprung. I alla händelser dock närmast till svenska dialekt duva till, slå till, motsvarande svenska (vard.) duva på, ge ngn på pälsen = norska dūva, klämma till, som antagl. lånats från lågtyska dûwen, stöta. Detta kan nu antingen vara identiskt med det nyss nämnda lågtyska dûwen, trycka (ned), med urspr. þ-, eller ett annat ord med egentligen betydelse av 'slå, stöta' och besläktade med dubba (se närmare den/det och). Från svenska dialekt duva, slå till, har även betydelse 'våga' utvecklats i äldre svenska, till exempel Lind, och i svenska dialekt

Se även: duva på

3. duva (fågel) = fornsvenska = fornisländska dúfa, danska due, fornsaxiska dûba, fornhögtyska tûba (nyhögtyska taube, varav svenska familjen. Taube), engelska dove; samgermanskt ord (dock ej uppvisat i angelsaxiska eller fornengelska (700–1100); angelsaxiska eller fornengelska (700–1100) dúfe i dúfedoppan är en vattenfågel; jämför föreg. och dopping; se Suolaliti Vogeln. södra 207); säkerligen, såsom så många andra beteckningar för 'duva' ljudhärmande; jämför skogsduvans läte: hō hō hō eller ringduvans rucku (franska roucou eller brou eller coucou; engelska: 'two-coo., curr dhoo. Love me and I'll love you'); stamkonsonanten i urgermanska *dūƀōn kunde fattas som det indoeur. djurnamnssuffixet bh, men hör snarast till »roten». Annars fört bland av till iriska dub, svart; en hel del indoeuropeiska duvbeteckningar innehålla adjektiv-stammar med betydelse: svartaktig, grå eller blå. — Duvslag = danska, från nyhögtyska taubenschlag; till en från nyhögtyska lånad avledd betydelse av slag 1; jämför det nu nästan obrukliga bislag.

Se även: duva 2